rond 1 [ ~ redond, cf Ubaud Dicort] (subs. m.) : cercle / circomferéncia ; tot aplech mai o mens redond.

rond 2 [ ~ redond], -a adj : redond, -a (de forma circulara) ; repetenat, -ada ; franc, -a / brusc, -a ; bandat, -ada.

ronda (subs. f.) : cançon acompanhada d'una dança en rond que los dançaires i se tenon par la man ; ensemble d'aqueles dançaires ; mena d'escriptura en caractèrs redonds.

rondacha nm o nf, cf Ubaud Dicort : « rondache, grand bouclier » TdF

rondament adv : de vam / amb enavant ; francament / bruscament ; sens far de faiçons.

Menar sos afars rondament.

Parlar rondament.

rondatge nm (v. Ubaud Dicort e Alibert) : circuit (R. II, 381) , « circonférence, pourtour, rotondité » TdF.

rondejar (v. intr. e tr.) : far la ronda ; dançar en rond ; farandolejar ; rodar ; se tornejar.

Rondejar las fèstas.

Rondejar las femnas.

rondèl : mena de poesia ; disc de fust, de plastre, de tèrra refractària... (t. tecn. de mantun mestieiral)

rondèla 1 nf, cf Ubaud Dicort : « ronde de danseurs » TdF jos ‘roundello’

rondèla 2 [veire rodèla, cf Ubaud Dicort] nf : pichon disc traucat que se met entremièg una escrova e la pèça de juntar ; lesca redonda. (v. TdF jos ‘roudello’)

Rondèla de salsissa, de salsissòt, de citron...

rondelada nf, cf Ubaud Dicort : « étendue d’un cercle, contenu d’une circonférence » TdF

rondelar v, cf Ubaud Dicort : « v intr et tr,  tourner autour, se rouler, arrondir, v. rodelar plus correct » (v. TdF).  rondelar : v. rondolar (abs. Dicort).

Quora rondèla en cagaraula. (v. TdF) 

rondelejar v, cf Ubaud Dicort : « v intr, faire le tour d’un endroit, pour chercher à y entrer » TdF ; « rôder, vagabonder, aller autour ; v tr, entourer une personne de petits soins » (Alibert). rondelejar : v. rondolejar (abs. Dicort).

rondelet 1 nm : diminutiu de rondèl ; baston de borralièr per enfonzar la borra.

rondelet 2, -a adj : repetenat, -ada.

rondeleta nf (TdF ; abs. Dicort) : irondèla de mar (Sterna hirundo) (v. randoleta)

rondet 1 nm, cf Ubaud Dicort : « petit rond » TdF

rondet 2, -a adj, cf Ubaud Dicort : « rondelet, ette » TdF. (v. redondet)

rondeta nf, cf Ubaud Dicort : « gléchome, lierre terrestre, plante à feuilles arrondies, v. terreta » (v. TdF)

« rondil » : v. çaijós.

rondilh : bilha de fust redonda ; barron de fèrre redond.

rondina : rena de mainatge gastat.

rondinada nf / rondinal / rondinament (los 2, v. çai jos) : accion de rondinar, « grognement, grognerie » TdF ‘roundinado’.

Una rondinada de pòrc.

rondinaire, -aira (adj. e subst.) : romegaire, -a / repotegaire, -a.

Ludovica, la sonan per escaisnom « Rondinaira »

Lo rondinaire : lo pòrc.

rondinal nm : « grognement » (Alibert),  romegada / repotec / repotegada / rondinada.

Un rondinal de malcontentament.

rondinament nm, cf Ubaud Dicort : « (fam.) ronchonnement » (Laus)

rondina-pan-caud nm, cf Ubaud Dicort : « pleure-pain, pleurard » TdF

rondinar 1 (v. intr.) : raunar ; raufinar ; romegar / repotegar ; se lanhar ; gorgolhejar ; bronzinar ;

Rondinèt que i anariá pas e que i anariá pas.

Los pòrcs rondinavan de contunh, qu'èran aganits.

A passas, son ventre rondinava.

rondinar 2 (v. intr.) : se rodar / rebalar / barrutlar ; musardejar ; turbinar / virar coma cal.

Passa son temps a rondinar : ... a rebalar / a se rodar.

rondinar (se) : s'esventar (s'escampilhar dins lo vent) (s.f.)

Se rondina que... : es passat lo dich que...

rondinatge : accion de rondinar / accion de renar.

Pòt pas endurar lo rondinatge de sa nenòta.

rondinejaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : v. rondinaire. (v. TdF jos ‘roundinaire’)

rondinejar (v. intr.) : frequentatiu de rondinar (t. a.), « v intr et tr, rognonner, grommeler, geindre, pleurnicher ; marmotter, fredonner » TdF jos ‘roundina’ ; « faire le tour, vaguer, rôder, errer ; fainéanter » (Alibert)].

Quitava pas de rondinejar.

rondinèl, -a / rondinós, -osa adj : ernhós, -osa / renós, -osa, « pleurnicheur, euse » (v. TdF ‘roundinèu’ e ‘roundinous’).

rondir v, cf Ubaud Dicort : « v. intr. bruire, gronder ; rugir, crier, en parlant des portes et fenêtres » TdF

rondòla [veire randòla, cf Ubaud Dicort] nf : irondèla ; mena de peis (Trigla volitans)

rondolar (abs. Dicort) / rondelar (v. rondelar) (v. tr. dir. e ind.) : arredondir ; tornejar / virar al torn de q.q.

Un bon comerçant rondola lo prètz a la baissa.

Quita pas de rondolar la Justina.

rondolejar (abs. Dicort) / rondelejar (v. rondelejar) (v. tr. e intr.) : rodar / vagabondar ; tornejar ; se tornejar ; torolhar q.q.

Rondolejan del matin al ser.

Una mamà rondoleja mai son primièr nenon.

rondor nf : arredondiment / esfericitat.

Una persona tota en rondors.

rondòta (plt.) : mena d'èdra (Glechoma hederaceum)

ronet nm / ronadís (v. ronadís) : rondinament brèu « grognement, grondement, en Gascogne, v. brondida, rena » (v. TdF ‘rounet’).

Ronet del tròn, grondement du tonnerre. (v. TdF)

ronfla nf : estervelh. v. estervelh.

ronflada : brava ventada.

A ronfladas, a rafales. (v. Ubaud Dicort e TdF)

ronfladassa nf, cf Ubaud Dicort : « grosse rafale » TdF

ronflador, -doira adj, cf Ubaud Dicort : « ronflant, ante » TdF

ronflaire, -aira [~ -airitz] n : persona que ronfla (t. a. de ronflar) (v. TdF)

ronflament : accion de ronflar (t. a.), « ronflement, action de ronfler, de s’ébrouer ; râlement » TdF

ronflant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « ronflant, bruyant, ante, sonore ; triomphant, ante » TdF

ronflar 1 (v. tr.) : chimar / forrupar (aspirar pel nas per presar una nolor) ; beure glop per glop.

Julieta ronflava sas ròsas sens se'n poder alassar.

Ronflava son vin vièlh ni mai un tastavin.

ronflar 2 (v. intr.) : somicar (plorar convulsivament) ; èsser degalhaire ; abondar ; èsser ric ; prosperar ; pàisser en fasent pas que floretejar e tralhar una èrba tròp abondosa ; « s’élancer avec impétuosité, avec gros bouillons » (v. Alibert) ; « s’ébrouer, en parlant du cheval » (v. TdF).

Sandrina ronflava, somica que somicaràs.

Rabiosas, las aigas ronflavan per las carrièiras.

Los cavals ronflavan dins la frescor del matin.

 

 

ronflar (se) (abs. TdF e Alibert) : s'esbrofar / bufar a grand bruch per paur, per despaciéncia o per plaser, en parlant mai que mai d'un caval ; se saquejar ; se ronçar rabinosament e a bèlas èrsas (en parlant d'un aigat) [v. ronflar 2] ; se netejar ; s'espompir.

Los cavals se ronflavan dins la frescor del matin.

Rabiosas, las aigas se ronflavan per las carrièiras. (v. jos ronflar 2)

Los aucelons se ronflan dins las lacas.

La menina se ronflava (s'espompissiá) dins son lièch.

« ronflar » 3 v (fr.) : v. roncar.

ronfle nm : corrent / flux (v. Alibert) ; « souffle bruyant, ronflement, rafale ; foison » TdF ‘rounfle’.

ronfle (a -) [ / a tot ronfle / tot a ronfle], cf Ubaud Dicort (loc. adv.) : a bodre / a roncéncia / a foison. (v. TdF jos ‘rounfle’)

ronfleta nf, cf Ubaud Dicort : v. ronfla. (v. TdF jos ‘rounflo’)

ronflon nm, cf Ubaud Dicort : « grosse toupie ; espèce de crécelle ; violoncelle ; borborygme ; personne grondeuse, grognon ; femme de mœurs supectes » TdF

ronflum nm sing, cf Ubaud Dicort : « ronflement, bruit sourd » TdF

ronfut, -uda : musclat, -ada.

Una nadaira es agradivament ronfuda.

rongar (v. intr.) : roncar (en parlant del cat), « gronder » TdF

rongar (se) : se desfisar / se mesfisar ; se dobtar.

ronha : malautiá de la pèl (animals) ; malautiá dels vegetals ; farcin dels cavals ; corròc ; brega / querèla ; balajum.

Fabian se trapèt la ronha al regiment.

Ronha de la rusca o de las fuèlhas dels vegetals.

Aquel trabalh es una brava ronha !

Cercar de ronhas.

Balajar las ronhas (escobilhas)

ronhaire 1, -aira n (Alibert ; abs. Dicort) : persona qu'amassa las ronhas (escobilhas)

ronhaire 2, -aira  adj e n (v. ronhar) : veire raunhaire.

ronhar [e derivats, veire raunhar, cf Ubaud Dicort] (v. intr.) : romiar ; rosegar. (v. TdF ‘raugna’)

ronhasson nm, cf Ubaud Dicort : « petit animal importun, petit chien hargneux, roquet » TdF

ronhon : ren d'animal que se'n fa la cosina.

ronhonada : lonja de vedèl o de moton cosinada amb los ronhons envolopats de lor grais.

Una brava ronhonada nos esperava.

ronhonal : airal dels rens dels animals de bocariá.

ronhós, -osa : qu'a la ronha.

ronquejar v, cf Ubaud Dicort : « v intr, ronfler d’une manière intermittente » TdF

ronron nm, cf Ubaud Dicort : « ronflement que font les chats, lorsqu’on les caresse ; bruit confus, rumeur » TdF ‘roun-roun’

ronronar / ronronejar v, cf Ubaud Dicort : v intr, «  ronronner » (Fettuciari, Basic), « filer, en parlant du petit murmure que fait le chat quand on le caresse » (Azaïs Suppl. ‘rounrouna’)

ronsa nf, cf Ubaud Dicort : « t. de marine, dérive » TdF ‘rounso 2’

Anar a la ronsa, aller à la dérive ; faire des zigzags, en parlant d’un homme ivre. (v. TdF)

ronsabraç nm, cf Ubaud Dicort : « torpille, poisson de mer, v. dormilhosa, tremolina » (v. TdF ‘rounso-bras’)

ronsada nf, cf Ubaud Dicort : « élan, saut, bond, enjambée ; action de pousser, poussée, bourrade » TdF

ronsament 1 (gemèc, < ronsar 1) nm, cf Ubaud Dicort : « murmures, plaintes » TdF ‘rounsamen 2’

ronsament 2 (contornament, < ronsar 2) nm, cf Ubaud Dicort : « contournement, renversement » TdF ‘rounsamen 1’

ronsança nf, cf Ubaud Dicort : v. ronçança.

ronsar 1 (romegar) v, cf Ubaud Dicort : « v intr, grogner, marmotter, grommeler » TdF ‘rounsa 2’

ronsar 2 (butar, traire) v, cf Ubaud Dicort : « v tr, ruer, jeter, lancer, pousser, renverser, v. butar ; rosser, battre quelqu’un au jeu, v. rossar 1 » (v. TdF ‘rounsa 1’).  (v. tanben ronzar 1)

ronsar (se) v pron : « se ruer, se jeter, s’élancer, se déjeter » v. TdF jos ‘rounsa 1’

ronsard, -a adj e n, cf Ubaud Dicort : « grognon, onne » TdF

ronsós, -osa adj, cf Ubaud Dicort : « ronceux, noueux, euse, veiné, ridé, ée, v. noselut » (v. TdF)

ronza [veire ronsa] nf : ronça.

Anar a la ronza.

ronzada [veire ronsada] nf : lanç / saut / encambada / butada.

D'una ronzada : d'un lanç / d'un saut.

ronzar 1 [veire ronsar 2, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : vomir ; butar quicòm a drecha o a esquèrra ; soslevar e plaçar una barrica sus son tindon (v. TdF ‘rounsa 1’) ; rosegar / rausar (v. TdF ‘rounsa 2’).

Los conilhs m'an ronzadas totas las mongetas !

ronzar (se) [veire ronsar (se)] v pron, cf Ubaud Dicort : se getar / se precipitar.

ronzar 2 [veire ronsar 1, cf Ubaud Dicort] (v. intr.) : romegar / repotegar / rondinar ; far de zigas-zagas coma q.q. de bandat (v. jos ronsa).

ronzàs nm, cf Ubaud Dicort : « touffe de ronces, hallier, embarras » TdF

ronzassàs nm, cf Ubaud Dicort : v. ronzàs. (v. TdF jos ‘rounzas’)

ronze nf, cf Ubaud Dicort : rome / romèc. v. rome (non preconizat Dicort).

ronzenada / ronzièira nf, cf Ubaud Dicort : « ronceraie » (v. TdF jos ‘rounzenado’)

ronzilhs (m. pl.) (v. Ubaud Dicort e Alibert) : rosegaduras. (v. TdF jos ‘rousil’)

ronzon nm, cf Ubaud Dicort : « petite ronce, épine, v. romegon » (v. TdF)

ropa : marrega / manrega (mantèl grand) / mantèl en general.

Ropa de pastre : marrega de pastre.

ropeta nf, cf Ubaud Dicort : « t. bas, testicule » TdF

ropilha nf : levita (mantèl long) ; mantèl vièlh ; vestits de mainatge ; « roupie, humeur qui pend au nez » TdF ‘roupiho’.

ropilhas (a -) loc adv, cf Ubaud Dicort : « Faire a ropilhas, jouer à la gribouillette, jeter des amandes ou autres menues choses à des enfants qui se jettent dessus pour les ramasser, se bousculent et se les disputent. C’est ce que font en certains lieux les nouveaux mariés au sortir de l’église » (Vayssier ‘roupillos’). (v. rapilha (a la -))

ropilhada nf, cf Ubaud Dicort : « sommeil de courte durée, temps pendant lequel on roupille » TdF

ropilhaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « roupilleur, euse » TdF

ropilhar v, cf Ubaud Dicort : « v intr, roupiller, sommeiller » TdF ‘roupiha’

ropilhatge nm, cf Ubaud Dicort : « action de roupiller, sommeil » TdF

ropilhejar v, cf Ubaud Dicort : v. ropilhar. (v. TdF jos ‘roupiha’)

ropilhons (a -) loc adv, cf Ubaud Dicort : v. ropilhas (a -). (v. Vayssier jos ‘roupillos’)

ropilhós, -osa adj, cf Ubaud Dicort (v. ropilha) : « roupieux, euse » TdF ‘roupihous’

roquejaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : (v. roquejar)

roquejar (v. tr.) : lapidar (R. IV, 20).

Sant Estève, primièr martir, foguèt roquejat.

roquèla : rocàs / rocassa ; bobina ; ròssa ; prostituïda.

roquet 1 nm : ròc pichon ; pavat calquièr ; pavat de gres ; bobina gròssa de dos rebòrds ; ròda dentada ; « aviron, v. rema » (v. TdF ‘rouquet 1’) ;

roquet 2 nm : « colletin de toile cirée que portent les pèlerins, à l’instar de saint Roch » ; capmalh d'evesque o de canonge ;  favard. (v. TdF ‘rouquet 2’)