estripament : accion o resulta d'estripar o de s'estripar.

estripar [ ~ destripar] (v. tr.) : traire las tripas / esventrar ; esquinçar ; « rompre, couper ; extirper, essarter, défricher, v. extirpar ; émotter et niveler un terrain, v. esterrasar ; crever, v. crebar » (v. TdF jos ‘estripa’).

O sabes que tas cauças son estripadas al cuol ?

estripar (s') [ ~ destripar (se)] v pron : s'esventrar ; s'esquinçar.

S'estripèt la ventresca d'aver tròp forçat.

estripavèsta nm, cf Ubaud Dicort : « homme dont les os percent la peau, v. rastegue » TdF ‘estripo-vèsto’

estripejar v, cf Ubaud Dicort : (v. estripar)

estriptiz (l.p.) (abs. Dicort: de l'angl. strip-tease vengut internacional.

estriptizaire, -aira (abs. Dicort) : persona que fa d'estriptiz (angl.)

estripum nm sing, cf Ubaud Dicort : « loques, lambeaux, chiffon, v. patum » (v. TdF)

estrissadoira : maquina de trissar (pilar)

estrissador : mortièr / salinièr ; trissador / pilon (R. IV, 538).

estrissan, -a adj : estrechan, -a. v. estrechan.

estrissar (v. tr.) : trissar / pilar (R. IV, 538) ; manjar de bon apetís.

La sal gròssa la caliá estrissar amb lo trissador.

estrissar (s') : se trissar / se pilar.

estrissolar v, cf Ubaud Dicort : v tr « triturer [v. trissar] » (Lagarde)

estriu : cadun dels apleches de metal, de fust o de cuèr que penjan un de cada costat de la sèla per i pausar los pès.

Son paire li metèt lo pè a l'estriu.

estrivar v, cf Ubaud Dicort : « v intr et tr, mettre le pied à l’étrier [v. estriu], avoir le pied à l’étrier, en Rouergue ; se serrer contre le timon de la charrue, en Lauragais ; travailler, user, fatiguer, mener bon train, en Limousin, v. estiblar » (v. TdF ‘estriba’)

estrivièira nf, cf Ubaud Dicort : « étrivière, courroie de l’étrier ; cordelette » (v. TdF ‘estriviero’)

estrobil nm, cf Ubaud Dicort : « (bot.) strobile » (Laus)

ESTROBO- : forma prefixada del grèc stròbòs (revolum)

estrobofotografia nf, cf Ubaud Dicort : « (didact.) strobophotographie »

estroboscòpi (m.) : aparelh d'observacion per estroboscopia.

estroboscopia [estroboscòpia, cf Ubaud Dicort Errata web] nf : mòde d'observacion d'un movement periodic rapid, amb de beleges de lutz que lor frequéncia es vesina del movement, çò que balha l'illusion d'un fòrt alentiment, de mercé la persisténcia de las impressions luminosas.

estroboscopic, -a : relatiu, -iva a l'estroboscopia.

estroçada : tanada ; giblada / torsion (R. V, 382).

estroçar (v. tr.) : plegar ; corbar ; giblar / gimblar ; tòrcer.

estroçar (s') : se far una estòrsa.

estroçat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « estropié, ée » (v. Alibert)

estrocejar (v. tr.) : esquinçar ; bresar.

estrocelar (v. tr.) : bresar / far de tròces / far de bocins.

estrochingada nf (v. Ubaud Dicort e Alibert) : brave còp qu'amòda una macadura o una bòça.

estrochingar (abs. Dicort e Alibert) (v. tr.) : mandar a q.q. un brave còp.

estròfa : caduna de las divisions d'una poesia, compausadas d'un meteis nombre de vèrses.

« L'ostal nòstre se demolís

tot doçament, pèira per pèira.

Seràn ben contents los vesins

quand nos veiràn a la carrièira. »

... J. B.

estrofeta nf, cf Ubaud Dicort : « petite strophe » TdF

estrogèn, -a adj e nm, cf Ubaud Dicort : « oestrogène » (Per Noste)

estrolhir (s') : se lançar.

estronàs / estronhàs : excrement gròs.

estronca nf, cf Ubaud Dicort : « terre cultivée, défrichement » (v. TdF)

estroncada nf, cf Ubaud Dicort : « tronçonnage » (Per Noste)

estroncament (abs. Dicort) : accion o resulta d'entroncar o de s'entroncar. (v. estroncada)

estroncar (v. tr.) : troncar ; tronçonar ; ponchar (espintar endacòm quicòm de ponchut)

estroncar (s') : s'espintar quicòm de ponchut ; s'enganar / s'atrapar ; tronçonar.

estronchar (v. tr.) : tronçonar ; rausar ; copar.

estronchinar (v. tr.) : tronçonar ; roganhar ; magencar.

estronchucar (v. tr.) : achiquetar / apecilhar.

estronci nm : (quimia) « strontium » (v. Ubaud Dicc. scient. p. 413)

estronciana nf, cf Ubaud Dicort : « (chim.) strontiane » (Rapin)

estroncut, -uda : espinós, -osa.

estronet / estronhet : excrement pichon.

estront : excrement.

estrop : malhòl (borrassa de nenon) ; envolopa.

estròp : anèla de còrda qu'estaca lo rem a l'escaume ; anèla de còrda d'empenta ; anèla de còrda de carrèla (de polelha)

estropada : emplastre / cataplaima (m.) / cataplasma (m.)

estropaire, -aira [~ -airitz] adj e n : persona qu'envolopa un mòrt dins un lençòl ; persona que sebelís los mòrts.

I aviá una estropaira un pauc dins cada vilatge.

 

estropar 1 (v. tr.) : envolopar ; plegar ; sebelir ; rebussar la rauba ; forçar una femna (la violar) ; enrodar d'un cordatge (mar.)

Estropa-me la cavilha, que la me soi estrefalida.

estropar (s') : s'envolopar ; rebussar sa rauba ; rebussar sas margas ;

Lo pastre s'estropèt dins sa marrega, que la bisa...

estropar (s') 2 v pron : se separar del tropèl. (v. TdF ‘estroupa 2’)

estropat, -ada adj : t. a. çaisús, « troussé, ébouriffé, mal peigné ; enveloppé, ée » TdF jos ‘estroupa 1’.

estropet nm, cf Ubaud Dicort : « t. de marine, bille, bout de cordage servant à tenir le grand couët au premier des haubans, aiguillette de couët » TdF

Estròpi – Estròpia (pop.) (v. Ubaud Dicort e TdF) : prenoms. (v. Eutròpi)

estropiadet, -a adj e n, cf Ubaud Dicort : (v. estropiat)

estropiadura nf / estropiament [estròpiament] nm : accion d'estropiar o de s'estropiar.

estropiar (v. tr.) : engarrar / despoderar / afrabar.

estropiar (s') : s'afrabar.

estropiat, -ada adj : t. a. çaisús, « estropié, ée ; disparate, disproportionné, ée » (v. TdF jos ‘estroupia’).

estrós 1 nm : rafatalha / rafatum.

estrós 2 adv, cf Ubaud Dicort : « entièrement, tout-à-fait, net » TdF

Se copar a bèl estrós [~ tot estrós (v. TdF)] : se copar d'un còp sec.

Se copar d'estrós en estrós : se copar net.

« estruc » adj e derivats : v. astruc.

estruci nm : l'aucèl pus gròs (Struthio camelus)

estructura : composicion dels diferents elements d'un ensemble ligats entre eles ; ensemble que sos elements son solidaris.

Estructura d'un edifici, d'un tèxt.

estructuracion : accion o resulta d'estructurar o de s'...

estructural, -a : relatiu, -iva a l'estructura.

Far de recèrcas estructuralas  (t. a.)

Linguistica estructurala.

estructuralament : d'un biais estructural.

estructuralisme : sistèma filosofic, lingüistic, biologic...qu'afortís que totas las realitats estudiadas fan un tot estructural.

estructuralista adj e n (m. e f.) : adèpte, -a de l'estructuralisme.

estructurant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « structurant, -e » (Per Noste)

estructurar (v. tr.) : donar una estructura determinada.

estructurar (s') : trobar son estructura normala (t.a.)

« estrugar » e derivats » : v. astrugar.

« estruire » e derivats : v. instruire.

« estrumelar » : v. esturmelar.

« estrument » e derivats : v. instrument.

estrun : coratge ; valença ; desir ; afeccion.

A bèl estrun : valentament.

estruquetas nf pl, cf Ubaud Dicort : « tenailles » (Per Noste). (v. turquesas)

estuari nm, cf Ubaud Dicort : « estuaire » (Rapin)

estuba : banh de vapor ; pèça per prene de banhs de vapor.

estubada nf / estubadissa (v. estubadissa) : fumigacion, « fumée répandue, camouflet, v. fumeta ; étuvée ; étuve ; alarme, alerte » (v. TdF ‘estubado’).

estubadissa nf : « fumigation » TdF

estubadura : estofament pel fum.

estubaire, -aira [~ -airitz] adj e n, cf Ubaud Dicort : persona qu'estuba o que s'estuba.

estubar (v. tr.) : donar un banh de vapor ; netejar una barrica amb de vin bolhent o d'aiga bolhenta.

estubar (s') : se prene un banh de vapor.

estubassada : fumigacion ; còp d'encensièr (t. a.)

estubassaire, -aira [~ -airitz] adj e n : blandejaire, -a / lausenjaire, -a.

estubassar (v. tr.) : far fum ; enfumar ; perfumar ; encensar ; flatar ; bacinar un lièch.

estubassar (s') : s'enfumar ; se perfumar ; se flatar.

estubat, -ada adj : « enfumé ; étuvé, ée » TdF jos ‘estuba’ ; « fumé (poisson) » (Brun Glossari Oc-Fr)

estuc : pasta de calç o de greda mesclada amb de posca de marbre, que s'emplastra per una paret e que, un còp lissada e vernissada, revèrta lo marbre.

estucaire nm, -a : persona qu'estuca.

estucar (v. tr.) : revestir d'estuc una paret, una columna...

estucat, -ada : revestit, -ida d'estuc.

estucatge nm, cf Ubaud Dicort : « stucage » (Rapin)

estudi (m.) : accion d'estudiar ; pèça qu'un notari, un avocat... i trabalhan. (v. estudis)

estudiaire, -aira [~ -airitz] adj e n : qu'estúdia coma cal « celui, celle qui étudie » TdF.

estudiant, -a : persona qu'estúdia a l'universitat o dins las grandas escòlas.

estudiantin, -a adj, cf Ubaud Dicort : « estudiantin, -e » (Laus, Basic)

estudianton, -a n, cf Ubaud Dicort : (v. estudiant)