|
||||
|
|
|
|
|
|
enonciar (v. tr.) : dire quicòm plan clarament. enonciat nm : frasa que quicòm i es enonciat clarament. enonciatiu, -iva adj, cf Ubaud Dicort : « énonciatif, -ive » (Per Noste) enonglar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’accrocher (avec les ongles) » (L. 150) enorgulhir (v. tr.) : far venir orgulhós, -osa. enorgulhir (s') : venir orgulhós, -osa. enòrmament : d'un biais enòrme. enòrme, -ma : que passa tota mesura. enormitat nf : estat de quicòm d'enòrme ; acte o paraula que passa l'òsca bravament, que passa tota mesura. enossar (v. tr.) : ossificar (mudar en òs o en substància ossosa) enossar (s') v pron : s'ossificar (se mudar en òs o en substància ossosa) ; « avaler un os ou des os » TdF enostòsi : tumor del canal medullar dels òsses. enotecnia : art de fabricar lo vin. enotecnic, -a : relatiu, -iva a l'enotecnia. enotèra nf, cf Ubaud Dicort : « (bot.) oenothère » (Rapin) en primièr (d'-) (adv.) : d'abòrd / dins d'abòrd ; v. jos primièr (en -). enprimièr nm, cf Ubaud Dicort : « ce qui est en avant, la partie antérieure, le principe » TdF ‘en-premié’ enquadraire, -aira : persona qu'enquadra (t. a.) enquadrament : accion o resulta d'enquadrar (t. a.) enquadrar (v. tr.) : metre dins un quadre (t. a.) enquant nm, cf Ubaud Dicort (R. V, 4) : venda publica a la persona que ne donarà mai ; airal que i se fa aquela venda publica. enquantaire, -aira : persona encargada de l'enquant. enquantar (v. tr.) , cf Ubaud Dicort : vendre a l'enquant. (# encantar) enquaresmar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « entrer en carême, commencer le carême » TdF ‘encarema’ enque 1 (prep.) : a la plaça de. S'èri enque tu : s'èri tu... « enque » 2 nm : v. engue. « enquèra » adv : v. encara. enqueredor, -doira adj, cf Ubaud Dicort : « à rechercher » (L. 150) enquerement nm, cf Ubaud Dicort : « recherche » (L. 150) enquerir (s’) / enquesir (s’) [veire enquerir (s’), cf Ubaud Dicort] : cercar de conéisser quicòm o q.q. ; enquestar / far una enquèsta. enquèrre (s') (non preconizat Dicort) : (doblet pauc usitat de s'enquerir) v. çaisus. enquesidor 1, -a n, cf Ubaud Dicort : « nm, enquêteur » (v. L. 150). (v. enquestaire e inquisitor) enquesidor 2, -a adj, cf Ubaud Dicort : v. inquisidor 2. enquesir (s’) v pron : v. enquerir (s’) , cf Ubaud Dicort. enquèsta / enquista [veire enquèsta, cf Ubaud Dicort] nf : recèrca per saber quicòm, amb interrogacions, audicion de testimònis... ; o reculhir l'opinion de diferentas personas sus una question, un afar... enquestaire / enquistaire [veire enquestaire],-aira n : persona que fa una enquèsta. enquestar / enquistar (veire enquestar) (v. intr.) : far una recèrca ; « v tr, faire une enquête sur » (L. 150). enquestar (s') / enquistar (s') [veire enquestar (s’)] v pron (v. Ubaud Dicort e TdF) : se preocupar. enquestionar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, questionner, interroger » TdF enquèstra nf : (causa sens valor), cf Ubaud Dicort. enquicòm adv : endacòm. enquièira nf, cf Ubaud Dicort : v. enquièr. (v. TdF jos ‘enquié’) enquièr nm : trauc de robinet, « trou où l’on plante le robinet d’une futaille » TdF. « enquièt » e derivats : v. inquièt. enquilhar (v. tr.) : empilar (far un quilhet de causas) enquilhar (s') : s'enquilhar q.q. : lo suportar per fòrça ; s'enquilhar quicòm : beure d'un còp. Aquela persona, la se cal enquilhar ! S'enquilhar un veirat de vin. enquiquiricar (s') : se quilhar en cantant coma un galhon. enquissar (v. tr.) : acometre (butar q.q. a far quicòm) enquist, -a (< enquerir) part pass e adj, cf Ubaud Dicort : « enquis, ise » TdF jos ‘enqueri’ enquista e derivats (non preconizats Dicort) : v. enquèsta. enquistament nm, cf Ubaud Dicort : « enkystement » (Laus) enquistar (s’) 1 v : v. enquestar (s’), cf Ubaud Dicort. enquistar (s’) 2 v pron, cf Ubaud Dicort : « s’enkyster » (Laus) enquistat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « enkysté, ée » (v. enquistar (s’) 2) enquitranar (v. tr.) : enduire de quitran (« godron » fr. l.p.) enquitranar (s') : s'empegar amb de quitran. enrabassar (v. tr.) : garnir amb de rabassas (trufas negras) enrabi nm, cf Ubaud Dicort : « action d’enrager, rage, violent dépit » TdF enrabiada (plt.) : èrba mala (Plumbago europaea) enrabiadura : esclat de gròssa colèra. enrabiament nm, cf Ubaud Dicort : « rage, démence » (L. 150) enrabiant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « désespérant, ante, très pénible » TdF enrabiar (v. tr.) : amodar la gròssa colèra de q.q, « v. encanhar ; éprouver du dépit, désirer ardemment, enrager, v. biscar » (v. TdF). enrabiar (s') : se cargar la gròssa colèra. enrabiat, -ada adj : « enragé, ée, hydrophobe, maniaque ; violent, ente, extrême » (v. TdF jos ‘enrabia’) enrabissar (v. tr.) : segar (copar) lo pampe (las fuèlhas) d'unas plantas. Cal enrabissar lo pampe abans que siá neblat. enracar (v. tr. e intr.) : « remplir avec du marc, plonger dans le marc ; infecter, v. emporracar » (v. TdF ‘enraca’) ; aver una sentor de marc agre / pudir. enracar (s') v pron : « prendre le goût du marc » ; s'engodofar (s'obstruir) a causa del marc (en parlant d'un robinet o d'una canèla) ; s'embriagar. (v. TdF jos ‘enraca’) Vin enracat : vin aspre, « qui a un goût de rafle, pour avoir trop séjourné dans le marc » (v. TdF jos ‘enraca’). enraçar (v. tr.) : assortir de causas divèrsas per far un tot. (v. TdF)
|
|
enraçar (s') : se metre en raça de quicòm ; causir una bona raça. enracinament nm (abs. Dicort) : accion o resulta de s'enracinar, « enracinement [v. enracinar] » (Rapin). enracinar (v. tr.) , cf Ubaud Dicort : far prene pòrre / far prene racina. enracinar (s') : prene pòrre / prene racina. enrada nf : coquinariá. enragar v : doblet de ragar. enraiador : airal per enraiar las ròdas. enraiar (v. tr.) : metre los rais a una ròda ; encalar una ròda (t. a.) enraiar (s') : s'arrestar (ròda, rodelet, engranatge...) Lo rodelet del pistolet s'es enraiat. enraiçament nm (v. enraiçar) : « enracinement » (Laus) enraiçar (v. tr.) , cf Ubaud Dicort : enrasigar / enraigar / enracinar. enraiçar (s') : s'enrasigar / s'enraigar / s'enracinar. « enraigar » v : v. enrasigar. enraionat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « entouré de rayons ; radieux, euse, v. radiós » (v. TdF) enrajason nm : rais de passa per adobar (reparar) una ròda vièlha « ensemble de jantes supplémentaires dont on recouvre une roue déjà usée » (TdF e Vayssier). enrama (abs. Dicort e TdF) : temporada que l'òm enrama los manhans. (v. enramar 2) enramada nf : espandida de rama, « berceau de verdure » (v. TdF). enramar 1 (v. tr.) : recobrir amb de rama ; embrancar los peses o las mongetas ; metre de brancas sus las cledas dels manhans. enramar 2 nm : « A l’enramar¸ au moment où l’on rame les vers à soie » (v. TdF jos ‘enrama’) enramatge : accion de ramar peses, mongetas o manhans. enrambalh ~ rambalh nm, cf Ubaud Dicort : v. rambalh. enrambalhar ~ rambalhar v, cf Ubaud Dicort : v. rambalhar. enrambolh (abs. Dicort) : embolh / borramescla / desòrdre ; rambalh. (v. rambolh) enrambolhar [ ~ rambolhar] / enrambulhar (abs. Dicort) (v. tr.) : embolhar (borramesclar fials / fils o pel), « embrouiller » (v TdF jos ‘enrambaia’) enrambolhar [ ~ rambolhar] (s') v pron / enrambulhar (s') (abs. Dicort) : s'embolhar, « s’embrouiller, s’embarrasser, s’obstruer » TdF jos ‘enrambaia’. enramelar (v. tr.) : adornar amb de rama (brancas verdas copadas). enramelar (s') : se cobrir de ramèls. enramieirar (v. tr.) : amontetar (far un montet) de brostes, de botèls (fagòts) enrampalmar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, couvrir de feuilles et de fleurs, v. enramelar » (v. TdF suppl jos ‘enrampana’) « enrampanar » v : v. enrampesir. enrampesiment : accion o resulta de s'enrampesir. enrampesir (v. tr.) : engordir o enregdesir (paralisar) los muscles. enrampesir (s') : se trapar una rampa (paralisi d'un muscle) enrampesit, -ida : engordit, -ida / enregdesit, -ida. Lo vielhum l'aviá enrampesit d'a fons. enrampir v, cf Ubaud Dicort : v. enrampesir. (v. TdF jos ‘enrampi’) enrancit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : (v. rancit) enrantelar (v. tr.) : recobrir de telaranhas (tèlas d'aranhas) enrantelar (s') : se cobrir de telaranhas o de nivolinas. enraquir (v. tr.) : pudre / púder / pudir / empoisonar (s.f.) « empester » (Alibert) enrarir (v. tr.) : arrarir / rarificar (far venir pus rar) enrarir (s') : s'arrarir / se rarificar (venir pus rar) D'unas plantas e d'unes animals s'enrarisson. enrasar 1 (v. tr.) (Alibert ; abs. Dicort) : arrasar (metre de nivèl) enrasar 2 (s’) v pron , cf Ubaud Dicort : « se couvrir de tartre, v. enrauselar » (v. TdF) enrascar / enrascassar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, placer les pierres de champ [= de chant] en construisant un mur ou une chaussée » (v. TdF jos ‘enrascassa’) enrasigament nm (v. enrasigar) : « enracinement » (Laus, Per Noste) enrasigar v, cf Ubaud Dicort : doblet de rasigar. enrasimar ~ enrasinar v, cf Ubaud Dicort : « v intr e v pron, se couvrir de raisin, de grappes de fleurs, en parlant des oliviers » TdF ‘enrasina’ enrasimar (s') (v. çai sus) : se cobrir de rasims, de flors o de frucha. « enrasinar » v : v. çaisús. enrasonar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, adresser la parole à, interpeller ; citer ; nommer » (L. 151) enrastit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « couvert, erte, infesté, ée » TdF Planta enrastida de pesolhs, plante couverte de pucerons. (v. TdF) enrastolhar v, cf Ubaud Dicort : v. enrestoblar. (v. TdF jos ‘enrestoubla’) enratieirat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « pris au piège, en parlant d’un rat ; emprisonné, ée » TdF enratjar (v. tr. e intr.) (R. V, 29) (franc., non preconizat Dicort) : enrabiar (metre en colèra) enratjar (s') v pron (franc., non preconizat Dicort) : s'enrabiar (se metre en colèra) enraubar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, revêtir d’une robe » TdF enraucament nm, cf Ubaud Dicort : « action d’enrouer, enrouement, v. rauquitge » (v. TdF jos ‘enrauquimen’) enraucar (v. tr.) : far venir rauc. enraucar (s') : venir rauc. Trapar freg enrauca sovent. enraufelament : resulta de s'enraufelar. (v. enraucament) enraufelar (s') : s'enraucar / venir rauc / patir d'una laringiti (inflamacion de la laringe qu'amòda una votz aspra) « enraujar » v : v. enrabiar. enraumar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, enrhumer » TdF enraumar (s’) v pron : « s’enrhumer » (v. TdF jos ‘enrauma‘) enraumassar (v. tr.) : amodar un raumàs (v. raumàs) ; enfleumar, « enrhumer violemment » TdF. enraumassar (s') v pron : se trapar un raumàs ; s'enfleumar, « gagner un rhume opiniâtre » TdF jos ‘enraumassa’. enraumassat,-ada : que s'es trapat, -ada un raumàs ; enfleumat, -ada. enrauquesir (v. tr.) (TdF jos ‘enrauqui’) : doblet d'enrauquir. enrauquesir (s') : doblet de s'enrauquir. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|