enonciar (v. tr.) : dire quicòm plan clarament.

enonciat nm : frasa que quicòm i es enonciat clarament.

enonciatiu, -iva adj, cf Ubaud Dicort : « énonciatif, -ive » (Per Noste)

enonglar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’accrocher (avec les ongles) » (L. 150)

enorgulhir (v. tr.) : far venir orgulhós, -osa.

enorgulhir (s') : venir orgulhós, -osa.

enòrmament : d'un biais enòrme.

enòrme, -ma : que passa tota mesura.

enormitat nf : estat de quicòm d'enòrme ; acte o paraula que passa l'òsca bravament, que passa tota mesura.

enossar (v. tr.) : ossificar (mudar en òs o en substància ossosa)

enossar (s') v pron : s'ossificar (se mudar en òs o en substància ossosa) ; « avaler un os ou des os » TdF

enostòsi : tumor del canal medullar dels òsses.

enotecnia : art de fabricar lo vin.

enotecnic, -a : relatiu, -iva a l'enotecnia.

enotèra nf, cf Ubaud Dicort : « (bot.) oenothère » (Rapin)

en primièr (d'-) (adv.) : d'abòrd / dins d'abòrd ; [v. jos primièr (en -)].

enprimièr nm, cf Ubaud Dicort : « ce qui est en avant, la partie antérieure, le principe » TdF ‘en-premié’

enquadraire, -aira : persona qu'enquadra (t. a.)

enquadrament : accion o resulta d'enquadrar (t. a.)

enquadrar (v. tr.) : metre dins un quadre (t. a.)

enquant nm, cf Ubaud Dicort (R. V, 4) : venda publica a la persona que ne donarà mai ; airal que i se fa aquela venda publica.

enquantaire, -aira : persona encargada de l'enquant.

enquantar (v. tr.) , cf Ubaud Dicort : vendre a l'enquant.  (# encantar)

enquaresmar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « entrer en carême, commencer le carême » TdF ‘encarema’

enque 1 (prep.) : a la plaça de.

S'èri enque tu : s'èri tu...

« enque » 2 nm : v. engue.

« enquèra » : v. encara.

enqueredor, -doira adj, cf Ubaud Dicort : « à rechercher » (L. 150)

enquerement nm, cf Ubaud Dicort : « recherche » (L. 150)

enquerir (s’) / enquesir (s’) [veire enquerir (s’), cf Ubaud Dicort] : cercar de conéisser quicòm o q.q. ; enquestar / far una enquèsta.

enquèrre (s') (non preconizat Dicort) : (doblet pauc usitat de s'enquerir) v. çaisus.

enquesidor 1, -a n, cf Ubaud Dicort : « nm, enquêteur » (v. L. 150). (v. enquestaire e inquisitor)

enquesidor 2, -a adj, cf Ubaud Dicort : v. inquisidor 2.

enquesir (s’) v pron : v. enquerir (s’) , cf Ubaud Dicort.

enquèsta / enquista [veire enquèsta, cf Ubaud Dicort] nf : recèrca per saber quicòm, amb interrogacions, audicion de testimònis... ; o reculhir l'opinion de diferentas personas sus una question, un afar...

enquestaire / enquistaire [veire enquestaire],-aira n : persona que fa una enquèsta.

enquestar / enquistar (veire enquestar) (v. intr.) : far una recèrca ; « v tr, faire une enquête sur » (L. 150).

enquestar (s') / enquistar (s') [veire enquestar (s’)] v pron  (v. Ubaud Dicort e TdF) : se preocupar.

enquestionar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, questionner, interroger » TdF

enquèstra nf : (causa sens valor), cf Ubaud Dicort.

enquicòm adv : endacòm.

enquièira nf, cf Ubaud Dicort : v. enquièr. (v. TdF jos ‘enquié’)

enquièr nm : trauc de robinet, « trou où l’on plante le robinet d’une futaille » TdF.

« enquièt » e derivats : v. inquièt.

enquilhar (v. tr.) : empilar (far un quilhet de causas)

enquilhar (s') : s'enquilhar q.q. : lo suportar per fòrça ; s'enquilhar quicòm : beure d'un còp.

Aquela persona, la se cal enquilhar !

S'enquilhar un veirat de vin.

enquiquiricar (s') : se quilhar en cantant coma un galhon.

enquissar (v. tr.) : acometre (butar q.q. a far quicòm)

enquist, -a (< enquerir) part pass e adj, cf Ubaud Dicort : « enquis, ise » TdF jos ‘enqueri’

enquista e derivats (non preconizats Dicort) : v. enquèsta.

enquistament nm, cf Ubaud Dicort : « enkystement » (Laus)

enquistar (s’) 1 : v. enquestar (s’), cf Ubaud Dicort.

enquistar (s’) 2  v pron, cf Ubaud Dicort : « s’enkyster  » (Laus)

enquistat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « enkysté, ée » (v. enquistar (s’) 2)

enquitranar (v. tr.) : enduire de quitran (« godron » fr. l.p.)

enquitranar (s') : s'empegar amb de quitran.

enrabassar (v. tr.) : garnir amb de rabassas (trufas negras)

enrabi nm, cf Ubaud Dicort : « action d’enrager, rage, violent dépit » TdF

enrabiada (plt.) : èrba mala (Plumbago europaea)

enrabiadura : esclat de gròssa colèra.

enrabiament nm, cf Ubaud Dicort : « rage, démence » (L. 150)

enrabiant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « désespérant, ante, très pénible » TdF

enrabiar (v. tr.) : amodar la gròssa colèra de q.q, « v. encanhar ; éprouver du dépit, désirer ardemment, enrager, v. biscar » (v. TdF).

enrabiar (s') : se cargar la gròssa colèra.

enrabiat, -ada adj : « enragé, ée, hydrophobe, maniaque ; violent, ente, extrême » (v. TdF jos ‘enrabia’)

enrabissar (v. tr.) : segar (copar) lo pampe (las fuèlhas) d'unas plantas.

Cal enrabissar lo pampe abans que siá neblat.

enracar (v. tr. e intr.) : « remplir avec du marc, plonger dans le marc ; infecter, v. emporracar » (v. TdF ‘enraca’) ; aver una sentor de marc agre / pudir.

enracar (s') v pron : « prendre le goût du marc » ;  s'engodofar (s'obstruir) a causa del marc (en parlant d'un robinet o d'una canèla) ; s'embriagar. (v. TdF jos ‘enraca’)

Vin enracat : vin aspre, « qui a un goût de rafle, pour avoir trop séjourné dans le marc » (v. TdF jos ‘enraca’).

 

 

enraçar (v. tr.) : assortir de causas divèrsas per far un tot. (v. TdF)

enraçar (s') : se metre en raça de quicòm ; causir una bona raça.

enracinament nm (abs. Dicort) : accion o resulta de s'enracinar, « enracinement [v. enracinar] » (Rapin).

enracinar (v. tr.) , cf Ubaud Dicort : far prene pòrre / far prene racina.

enracinar (s') : prene pòrre / prene racina.

enrada nf : coquinariá.

enragar v : doblet de ragar.

enraiador : airal per enraiar las ròdas.

enraiar (v. tr.) : metre los rais a una ròda ; encalar una ròda (t. a.)

enraiar (s') : s'arrestar (ròda, rodelet, engranatge...)

Lo rodelet del pistolet s'es enraiat.

enraiçament nm (v. enraiçar) : « enracinement » (Laus)

enraiçar (v. tr.) , cf Ubaud Dicort : enrasigar / enraigar / enracinar.

enraiçar (s') : s'enrasigar / s'enraigar / s'enracinar.

« enraigar » : v. enrasigar.

enraionat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « entouré de rayons ; radieux, euse, v. radiós » (v. TdF)

enrajason nm : rais de passa per adobar (reparar) una ròda vièlha « ensemble de jantes supplémentaires dont on recouvre une roue déjà usée » (TdF e Vayssier).

enrama (abs. Dicort e TdF) : temporada que l'òm enrama los manhans. (v.  enramar 2)

enramada nf : espandida de rama, « berceau de verdure » (v. TdF).

enramar 1 (v. tr.) : recobrir amb de rama ; embrancar los peses o las mongetas ; metre de brancas sus las cledas dels manhans.

enramar 2 nm : « A l’enramar¸ au moment où l’on rame les vers à soie » (v. TdF jos ‘enrama’)

enramatge : accion de ramar peses, mongetas o manhans.

enrambalh ~ rambalh nm, cf Ubaud Dicort : v. rambalh.

enrambalhar ~ rambalhar v, cf Ubaud Dicort : v. rambalhar.

enrambolh (abs. Dicort) : embolh / borramescla / desòrdre ; rambalh. (v. rambolh)

enrambolhar [ ~ rambolhar] / enrambulhar (abs. Dicort) (v. tr.) : embolhar (borramesclar fials / fils o pel), « embrouiller »  (v TdF jos ‘enrambaia’)

enrambolhar [ ~ rambolhar] (s') v pron / enrambulhar (s') (abs. Dicort) : s'embolhar, « s’embrouiller, s’embarrasser, s’obstruer » TdF jos ‘enrambaia’.

enramelar (v. tr.) : adornar amb de rama (brancas verdas copadas).

enramelar (s') : se cobrir de ramèls.

enramieirar (v. tr.) : amontetar (far un montet) de brostes, de botèls (fagòts)

enrampalmar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, couvrir de feuilles et de fleurs, v. enramelar » (v. TdF suppl jos ‘enrampana’)

« enrampanar » : v. enrampesir.

enrampesiment : accion o resulta de s'enrampesir.

enrampesir (v. tr.) : engordir o enregdesir (paralisar) los muscles.

enrampesir (s') : se trapar una rampa (paralisi d'un muscle)

enrampesit, -ida : engordit, -ida / enregdesit, -ida.

Lo vielhum l'aviá enrampesit d'a fons.

enrampir v, cf Ubaud Dicort : v.  enrampesir. (v. TdF jos ‘enrampi’)

enrancit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : (v. rancit)

enrantelar (v. tr.) : recobrir de telaranhas (tèlas d'aranhas)

enrantelar (s') : se cobrir de telaranhas o de nivolinas.

enraquir (v. tr.) : pudre / púder / pudir / empoisonar (s.f.) « empester » (Alibert)

enrarir (v. tr.) : arrarir / rarificar (far venir pus rar)

enrarir (s') : s'arrarir / se rarificar (venir pus rar)

D'unas plantas e d'unes animals s'enrarisson.

enrasar 1 (v. tr.) (Alibert ; abs. Dicort) : arrasar (metre de nivèl)

enrasar 2 (s’) v pron , cf Ubaud Dicort : « se couvrir de tartre, v. enrauselar » (v. TdF)

enrascar / enrascassar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, placer les pierres de champ [= de chant] en construisant un mur ou une chaussée » (v. TdF jos ‘enrascassa’)

enrasigament nm (v. enrasigar) : « enracinement » (Laus, Per Noste)

enrasigar v, cf Ubaud Dicort : doblet de rasigar.

enrasimar ~ enrasinar v, cf Ubaud Dicort : « v intr e v pron, se couvrir de raisin, de grappes de fleurs, en parlant des oliviers » TdF ‘enrasina’

enrasimar (s') (v. çai sus) : se cobrir de rasims, de flors o de frucha.

« enrasinar » : v. çaisús.

enrasonar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, adresser la parole à, interpeller ; citer ; nommer » (L. 151)

enrastit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « couvert, erte, infesté, ée »  TdF

Planta enrastida de pesolhs, plante couverte de pucerons. (v. TdF)

enrastolhar v, cf Ubaud Dicort : v. enrestoblar. (v. TdF jos ‘enrestoubla’)

enratieirat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « pris au piège, en parlant d’un rat ; emprisonné, ée » TdF

enratjar (v. tr. e intr.) (R. V, 29) (franc., non preconizat Dicort) : enrabiar (metre en colèra)

enratjar (s') v pron (franc., non preconizat Dicort) : s'enrabiar (se metre en colèra)

enraubar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, revêtir d’une robe » TdF

enraucament nm, cf Ubaud Dicort : « action d’enrouer, enrouement, v. rauquitge » (v. TdF jos ‘enrauquimen’)

enraucar (v. tr.) : far venir rauc.

enraucar (s') : venir rauc.

Trapar freg enrauca sovent.

enraufelament : resulta de s'enraufelar. (v. enraucament)

enraufelar (s') : s'enraucar / venir rauc / patir d'una laringiti (inflamacion de la laringe qu'amòda una votz aspra)

« enraujar » : v. enrabiar.

enraumar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, enrhumer » TdF

enraumar (s’) v pron : « s’enrhumer » (v. TdF jos ‘enrauma‘)

enraumassar (v. tr.) : amodar un raumàs (v. raumàs) ; enfleumar, « enrhumer violemment » TdF.

enraumassar (s') v pron : se trapar un raumàs ; s'enfleumar, « gagner un rhume opiniâtre » TdF jos ‘enraumassa’.

enraumassat,-ada : que s'es trapat, -ada un raumàs ; enfleumat, -ada.

enrauquesir (v. tr.) (TdF jos ‘enrauqui’ ; abs. Dicort) : doblet d'enrauquir.

enrauquesir (s') (abs. Dicort) : doblet de s'enrauquir.