|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
engolar / engolir (v. engolir) (v. tr.) : far passar quicòm de la boca a la corniòla (gargamèla / garganta) ; englotir ; « gorger, engouer, dégoûter, v. embonir, gavar ; pâturer les bœufs à la main, v. embocar ; engueuler,v. esbramassar » (v. TdF ‘engoula’). engolar (s') v pron / engolir (s’) (abs. TdF) : s'enfonilhar ; s'englotir dins l'abisme ; « s’empiffrer, s’engouer ; s’engueuler » TdF jos ‘engoula’. engola vent [engolavent] nm : glaujòla / teta cabra (Caprimulgus europaeus) engolida nf, cf Ubaud Dicort :
« action de s’engouffrer » TdF engolidor : gorga (gofre / remolin d'aiga) ; gargamèla. engolir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, avaler, gober, dévorer, boire d’un trait, engloutir, v engolar ; entrer dans la gueule, atteindre une ouverture avec un projectile, enfiler un trou » TdF ‘engouli’. engolís nm, cf Ubaud Dicort :
v. engolidor. (v. TdF jos ‘engoulidou’) « engolopar » : v. envolopar. engomar v, cf Ubaud Dicort :
v tr « engommer » (Rapin) engomatge nm, cf Ubaud Dicort :
« engommage » (Rapin) engonar / angonar (subs. m.) (L. 21 - R. II, 89) (los 2, abs. Dicort) : engue. engonelar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, revêtir d’une jupe » TdF engonelar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « mettre une jupe,
s’habiller » TdF jos ‘engounela’ engonnar (v. tr.) : enfonzar / englotir ; macar. engonnar (s'): s'afondrar / se demolir. engonsadura
nf, cf Ubaud Dicort :
« chose engoncée, taille gênée et contrainte
par le défaut des habits » TdF engonsament
nm, cf Ubaud Dicort :
« enfoncement ; action d’engoncer » TdF engonsar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, enfoncer, cogner, engouffrer ; engoncer » TdF. « engonsar » (fr.) : v. estringar - ensacar. engorbar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, amonceler les gerbes par dizeaux, dix par dix, v. acroselar » (v. TdF) engordilhar / engorgovelhar (s') v pron (v. Ubaud Dicort e Alibert) : se recauquilhar. engordiment : engrepiment. engordir (v. tr.) : engrepesir (far venir gord) engordir (s') : s'engrepesir (venir gord) engorg nm, cf Ubaud Dicort :
« pièce d’eau ou canal pour mettre les choses (lin,
osiers) à tremper ; rigole d’irrigation » (Palay) engorgadura nf, cf Ubaud Dicort :
« tuyau de conduite, descente de gosier » TdF engorgalar (s') : s'encigalar / s'embriagar / se bandar. Las grivas s'engorgalan amb de rasim. engorgament nm : engodofada ; « action de s’engouffrer » TdF. engorgar (v. tr.) : far gorg ; s'emplir de gorgs ; engodofar ; « empifrer, gorger ; submerger la roue d’un moulin ; engloutir, entonner ; raviner ; faire un pâté d’encre ; embourber dans une mare » TdF. engorgar (s') v pron : s'engodofar ; « se gorger,
s’empifrer » ; tombar dins un gorg ; « se
couvrir, en parlant du soleil ; s’embourber »
(v. TdF jos ‘engourga’) Lo toat s'es tornat engorgar. engorgat 1, -ada adj :
« engorgé, gorgé, engouffré, embourbé,
ée » (v. TdF jos ‘engourga’) engorgat 2 nm, cf Ubaud Dicort (L. 148) : « retenue d’eau dans un moulin, en amont
d’un moulin » (Palay, v. TdF) engorget nm, cf Ubaud Dicort :
« petit pâté d’encre » TdF engorgir v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, engloutir » TdF engorgolhar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort :
v. engalhonar. (v. Vayssier jos ‘engoillousta’) engorgosir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, engourdir » TdF engorgosit, -ida : engrepesit, -ida (engordit, -ida de freg) engorgossar (s') v pron (Alibert) : aver la votz falhòta a dich de somicar. engorgossir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « avoir la voix
étouffée par les sanglots » TdF engorgovelhar (s') : s'engordilhar. v. pus naut. engorjonar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’engouer,
s’obstruer le gosier, v. s’engavachar » (v. TdF) engormandir v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, affriander, affrioler » TdF jos ‘agroumandi’ engormandir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « devenir gourmand,
friand » TdF jos
‘agroumandi’ engormossar (s') : s'amontetar. engorrinar (abs. TdF) / engorrinir (v. TdF jos ‘agourrini’) (v. tr.) (los 2, abs. Dicort) : pervertir (R. V, 523). (v. agorrinar) engorrinar (s') v pron, cf Ubaud Dicort / engorrinir (s') (abs. Dicort) : se pervertir ;
« se débaucher » (Alibert). (v. agorrinar
(s’)) engorrudar (s') : s'acoconar ; se frostir / s'agorrufar ; se replegar. engortina nf, cf Ubaud Dicort :
« lézard gris » (Vayssier jos ‘clobéto) engossas nf pl, cf Ubaud Dicort :
« instrument dont on se sert pour assujetir par les deux bouts un
fuseau dont on dévide la fusée » TdF engossir (v. tr.) : enrambolhar lo pel de q.q. / espelofir. engossir (s') : s'enrambolhar lo pel / s'espelofir. engotar v, cf Ubaud Dicort : (v. gòt) engrafataira nf (abs. Dicort) : maquina de grafar /
d'engrafar, d'agrafar,
« agrafeuse » (Rapin). (v . agrafador) engrafatar (v. tr.) : grafar / agrafar / engrafar ;
empetegar, « accrocher plusieurs choses entre
elles , mêler d’une manière inextricable, embrouiller ». (v. TdF jos ‘engafeta’) engrafatar (s') : se grafar / s'engrafar ; s'empetegar. engrafiar (v. tr.) : acuolar jos benda (al
jòc de bilhard) engrafolir (s') : s'eriçar / s'espelofir. engrais : substància animala, vegetala o quimica
per engraissar, per melhorar la tèrra. engraissa cabra nm (Alibert engraissacabra ; abs. Dicort)
(plt.) : cabrifuèlh (Psoralea bituminosa) engraissacabrits nm, cf Ubaud Dicort : « (qui engraisse les
chevreaux) chèvre-feuille, v. cabrifuèlh » TdF ‘engraisso-cabrit’ engraissa caval (v. TdF
‘engraisso-chivau ; abs. Dicort)
(plt) : cardonessa (Helminthia viperina) engraissa galina [engraissagalinas, cf Ubaud Dicort] nm (plt) : ceba sauvatja (Sedum cepæa) engraissaire, -aira (~ -airitz) adj e n, cf Ubaud Dicort :
« celui, celle qui engraisse ; éleveur de
bestiaux » TdF ‘engreissaire’ engraissament : resulta d'engraissar o de s'engraissar. engraissa moton [engraissamotons, cf Ubaud Dicort] nm (plt) : trefuèlh pudent (Psoralea bituminosa) engraissa pòrc [engraissapòrcs] nm, cf Ubaud Dicort (plt.) : pè de grapaud (Arum maculatum) ; pè de vedèl (plt.) (Arum italicum); èrba rossa (Andryala de Nimes) ; (Hypochris) ; (Urospermum Delechampii) ; rebochin / agradèl / chicorèia. engraissar (v. tr.) : far venir gras (t. a.) (v. jos raumàs), « engraisser, rendre gras ; suiver, graisser ; devenir gras » TdF ‘engreissa’. engraissar (s') v pron : venir gras (t. a), « s’engraisser ; se graisser,
s’enrichir » TdF jos ‘engreissa’. engraissa sauma [engraissasaumas, cf Ubaud Dicort] nm (plt) : (Laserpitium gallicum) engraissatge nm, cf Ubaud Dicort :
« action d’engraisser ; graissage » (v. TdF ‘engreissage’) engraissièr, -ièira adj, cf Ubaud Dicort : « bon à
engraisser » (v. TdF ‘engreissié’) engramar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, ficeler, entortiller une toupie avec sa
corde » TdF engrana nf, cf Ubaud Dicort :
« balai, v. engranièira » TdF engranada nf : espandida de gran, « grain répandu pour attirer les oiseaux ; appât pour le poisson » TdF. |
|
engranadís : balajum / escobilhas. engranaire, -aira [~ -airitz] n : « celui, celle qui engrène, qui jette ou fournit du grain ; grenetier, grainier, ière » ; persona que balaja, que neteja. (v. TdF) engranal nf, cf Ubaud Dicort :
v. engranada. (v. TdF jos ‘engranado’) engranalhar 1 (abs. TdF e Alibert) : empobolar de vermina o
d'èrba marrida. (v. agramenir) La Juliana s'es engranalhada de camba de pol. engranalhar 2 v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, grenailler un métal, le mettre en petits
grains ; cribler de grenaille, de petit plomb » TdF ‘engranaia’ engranar 1 (v. tr.) : metre de gran dins la tremuèja del molin ; abladar (apasturar amb de blat) ; engraissar amb de gran ; enfectar / infectar de vermena o d'èrba marrida ; balajar / netejar amb l'engranièira (amb la balaja) Un pol engranat al froment ven pus gras. engranar (s') : s'assadolar de gran ; s'engodofar (molin) ; venir gròs (s'enriquir) ; se trapar una malautiá ; se trapar de vermena ; se bresar ; engranar 2 (far dintrar las dents d’una
ròda) v : v. encrenar, cf Ubaud Dicort. engranar (s’) [veire encrenar (s’)] v pron : se margar una dins l'autra (en parlant
de ròdas dentadas) engranatge 1 nm : accion d'engranar (t. a. çaisús [engranar 1]) ; engranatge
2 [veire encrenatge, cf Ubaud Dicort] nm : sistèma
de ròdas dentadas que s'engranan las unas dins las autras ; accion de
s'engranar una dins l'autra (ròdas dentadas) Se trobar presonièr d'un engranatge de messorgas. Metre lo det dins un engranatge (s.f.) engrandir v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, agrandir, v. agrandir plus
usité » (v. TdF) engranha / engranhòta : granhòta / rana / granolha. engranhotar (v. tr.) : arponar las granhòtas. engranièira : balaja. engranieirar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, balayer, v. escobar » (v. TdF) engranieiron nm, cf Ubaud Dicort :
« petit balai, v. escobeta » (v. TdF) engranjar (v. tr. ) : claure dins sa granja (R. III, 496) ; se ganhar d'argent. Engranjar de palha. Engranjar de fen. Engranjar d'argent. engrasar (v. tr.) : inserir / encastrar. engrasar (s') : s'inserir / s'encastrar. engratabonir
(s’) v pron, cf Ubaud Dicort :
« se ratatiner » TdF engrau nm, cf Ubaud Dicort :
« coulisse, rainure, v. engreure ; coupure, pertuis,
ouverture, v. bocau, grau »
(v. TdF) engraufinhar (v. tr.) : engraunhar (t. a.) engraunhada (abs. Dicort) : resulta d'engraunhar
o de s'engraunhar. (v. escarraunhada) engraunhar (v. tr.) : esquinçar leugièirament la pèl amb las onglas, las arpas, las espinas... ; dire de mal de q.q. Cats e romes engraunhan. engraunhar (s') v pron, cf Ubaud Dicort : « se déchirer la peau, s’égratigner » TdF jos ‘escaragna’ Me soi engraunhat. engraupinhar : doblet d'engraufinhar. engrautada nf, cf Ubaud Dicort :
« égratignure » TdF engrautar (v. tr.) : engraunhar (t. a.) engravaire, -a (abs. Dicort) : persona qu'engrava (t. a.). (v. gravaire) engravament nm, cf Ubaud Dicort :
« engravement, action d’engraver,
d’échouer ; empierrement d’une route » TdF engravar 1 (v. tr.) : encastrar, « enchâsser un corps dans la pierre ou dans le bois » TdF ’engrava 2’ ; gravar / entalhar (v. gravar) ; Far engravar una medalha. engravar 2 (v. tr.) : empeirar un camin (i metre de grava) ;
encalar una embarcacion, un naviri. engravieirar o engravairar ? v , cf Ubaud Dicort :
« v tr, couvrir de gravier, engraver » TdF ‘engraveira’ engrèmol / engremol nm, cf Ubaud Dicort : « baie du groseillier épineux,
v. cabordena ; baie du groseiller des Alpes, v. alòca » (v.
Vayssier, e TdF). « engremol » e derivats : v. agrimola. engremolièr nm, cf Ubaud Dicort : « groseillier » TdF. (v. agrimolièr e cabordenièr) engrenar
(s’) v : v. encrenar (s’). (v. Ubaud Dicort). engrepesir (v. tr.) : frequentatiu d'engrepir, « engourdir » TdF. engrepesir (s') : frequentatiu de s'engrepir, « s’engourdir » TdF jos ‘engrepesi’. engrepesit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « engourdi, ie ; transi
de froid » TdF jos
‘engrepesi’ engrepiar (v. tr.) : metre a la grépia. engrepiar (s') : se metre a la grépia ; manjar. engrepiment : accion o resulta d'engrepir / engordiment. engrepir (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e Alibert) : engordir de freg. engrepir (s') v pron (v. Alibert) : s'engordir de freg. engresar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, couvrir de tartre, encrasser ;
rassasier jusqu’au dégoût » TdF engresar (s’) v
pron :
« s’enduire de tartre ; engraisser, se rassasier, en parlant
d’un porc » TdF jos
‘engresa’ engreurar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, emmortaiser, insérer une pièce de
bois dans une mortaise ; enclaver un levier dans une
entaille » (v. TdF) engreure nm, cf Ubaud Dicort :
« mortaise, entaille faite dans le bois ou dans la
pierre » TdF engrevar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort :
« se repentir, regretter » TdF « engrima » : e derivats : v. escrima. engrimaçar (s’) v
pron, cf Ubaud Dicort : « prendre un air
grimaçant, se grimer » TdF « engrimar » (s') : v. s'escrimar. engrisar (v. tr.) : barbolhar de gris ; « griser, v. encigalar » TdF. engrisar (s') : s'encigalar / s'embriagar / se bandar. engrisòla : claupèire / claveta / grisòla / grata parets. engrolar (v. tr.) : abenar las sabatas. engroleta nf, cf Ubaud Dicort :
« mâche, valérianelle, plante » TdF engronhar (v. tr.) : far venir renós,-osa / empebrinar. engronhar (s') : venir renós,-osa / s'empebrinar. engròssament
nm, cf Ubaud Dicort : « action
d’engrosser » TdF engrossar (v. tr. e intr.) : emprenhar /
fecondar (R. III, 298).
engrossar (s') : venir gròs ; venir gròssa (encinta) engrossir v, cf Ubaud Dicort :
v. engrossar. (v. TdF jos ‘engroussa’) « engrotina » (engrotina nf) : v. engrisòla. engrumeladissa : enrambolh. engrumelar (v. tr.) : metre lo fil en pelòta o en escaut / encabdelar / engrumicelar / escautar. engrumelar (s') : s'acoconar ; se desenrotlar e s'enrambolhar ; far de grumèls. engrumelat, -ada : en grumèls. engrumelir v, cf Ubaud Dicort :
v. engrumelar. (v. TdF jos ‘engrumela’) engrumicelar (v. tr.) : v. çaisús (engrumelar), « mettre en peloton,
pelotonner » TdF s'engrumicelar v pron : v. çaisús (engrumelar (s’)), « se pelotonner » TdF jos ‘engrumicela’. engrun, -a adj : destacat, -ada / tot sol, tota sola ; sens res ; sens verquièira / sens dòt : Se prenguèt una filha engruna. engrunada nf : accion d'engrunar ; çò engrunat. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|