engavelar / agavelar (v. tr.) : far de gavèlas. (# engabelar)

engavelar (s') : se metre en gavèlas ; (arc.) se laissar embarrassar per las gavèlas (ne téner pas de levadas, téner pas pè a l'agavelaire)

engegar(v. tr.) (cat.) : v. amodar, « montrer ; commencer » (v. Alibert).

engeissar [~ geissar] (v. tr.) : engipar / plastrar (enduire de plastre)

engeissar (s') : s'engipar / s'emplastrar.

engeladura : sidola / geladura.

engelar (v. tr.) : gelar.

engelar (s') : se gelar una partida del còrs.

engelosir (v. tr.) (R. III, 453) : far venir gelós, -osa.

engelosir (s') : venir gelós, -osa.

engemar v, cf Ubaud Dicort [mas v. gema 3] : « v tr, empoisser, poisser, enduire de résine » TdF

engemelar (v. tr.) : gemelar / embessonar :

Rodés es engemelada amb Bamberg.

engendrable, -bla : que pòt èsser engendrat, -ada.

engendrador (abs. Dicort), -airitz : qu'engendra. (v. engendraire)

engendraire, -aira (~ -airitz) adj e n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui engendre, générateur, trice » TdF

La colèra es engendrairitz de malafachas.

engendrament : accion o resulta d'engendrar.

engendrar 1 (v. tr.) : procrear (R. II, 507).

engendrar (s') 2 : gendrar (venir coma gendre dins una familha)

engenestar (v. tr.) : garnir amb de genèstes las cledas dels manhans o de tota autra causa.

engenestar (s') : se cobrir de genèstes ; manjar de blima de genèstes e se'n trobar mal (fedas)

engengivar (v. tr.) : asimar (irritar) las gengivas.

engenh nm (pop) / enginh [veire engenh, cf Ubaud Dicort] / engèni (abs. Dicort) : doblets d'ingèni (adreça / biais / abilesa / abiletat) ; art d'atacar o de fortificar un airal ; instrument. (v. TdF ‘engen’) (v. ingèni)

Engenh passa fòrça.

engenhadament adv (Alibert) : ingeniosament.

engenhador nm, cf Ubaud Dicort : « intrigant ; ingénieur » (L. 148) ; « créateur, procréateur, producteur, père » (R. III, 459)

engenhaire, -aira n : persona ingeniosa o diplomada en tecnica. (v. TdF ‘engeniaire’)

engenhament nm, cf Ubaud Dicort : « tromperie » (L. 148)

engenhar (v. tr.) : engimbrar / abiaissar / aprestar / agençar; « machiner, tramer » TdF ‘engenia’.

engenhar (s') : far lo perqué per abiaissar quicòm.

engenhariá [engenheria] nf : art d'engimbar / art d'abiaissar.

Engenheria militara, ingéniérie militaire. (v. Ubaud Dicort e Rapin)

engenhat, -ada adj : « qui s’est ingénié, ée, adroit, oite » (v. TdF jos ‘engenia’)

engenhós, -osa adj (pop) : qu'a d'engèni / qu'es abiaissat, -ada. (v. ingeniós)

engenhosament adv, cf Ubaud Dicort : « ingénieusement » TdF ‘engeniousament’

engenhositat nf, cf Ubaud Dicort : « ingéniosité » (Lèbre)

engerbar (abs. Dicort) (v. tr.) : doblet de girbar. (v. engerbir)

engerbir, cf Ubaud Dicort : « v tr, gazonner, v. engermenir » (v. TdF suppl). « engerbir » : v. çaisús (engerbar).

engèrd nm / engèrda nf : alarma ; englag / espavent (paur granda)

engerdable, -bla : espaventable.

engerdar (v. tr.) : espaventar.

engerdar (s') : s'espaventar.

L'èga (la cavala) s'engerdèt e s'embalèt.

engermenar / engermenir (v. tr.) : « répandre le germe, engendrer, v. congreiar » (v. TdF jos ‘engermina’) ; empobolar.

Avèm l'òrt qu’es engermenat de tranuga.

engermenar / engermenir (s') v pron  :  « prendre germe, s’enraciner, s’implanter, germer », se metre en mena de. (v. TdF jos ‘engermina’)

Me vòli engermenir de blat negre.

engetar (v. tr.) : rebufar / refusar / recusar / regetar ; elevar / educar / abalir un mainatge (dròlle, -a)

engetar (s') : trabalhar / se desformar (en parlant del fust) ; se formar / s'instruire (en parlant de mainatges)

engibassar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, arranger sans ordre, fagoter » TdF

engibosir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, rendre bossu » TdF

engiblar / engimblar (los 2, abs. Dicort) : doblet de giblar / gimblar. (v. giblar)

engibornar(v. intr.) (abs. Dicort) : doblet de gibornar.

engibrar (v. tr.) (abs. Dicort) : doblet de gibrar, « couvrir de givre » TdF.

engimbadura nf, cf Ubaud Dicort : « accoutrement, agencement » TdF

engimbar v (v. Ubaud Dicort e Alibert) : v. engimbrar.

engimbat, -ada adj : v. engimbrat.

engimbrar [veire engimbar (v. Ubaud Dicort e TdF jos ‘engimbra’)] (v. tr.) : abiaissar / aprestar / ajustar / agençar ; engiponar (mal vestir)

engimbrar[veire engimbar] (s') v pron  : s'engiponar (se vestir a la medamne) (l.p.)

engimbrat [veire engimbat], -ada adj : malabilhadàs, -assa.

engimelar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, inspirer, engager, tenter » (Vayssier)

Un demonet t’engimèla d’èsser desobeïssent. (v. Vayssier)

engimerrar / engimerrir (v. tr.) : cabrar q.q. (v. TdF)

engimerrar / engimerrir (s') v pron : s'empebrinar / se cabrar ; se capriçar / s'encapriçar / s'encapriciar.

« engina » nf : v. aisina.

« enginar » / « engincar » / « enginhar » v : v. engenhar.

engipada nf : repesc / reposc de plastre, « jet de plâtre » (Alibert).

engipar (v. tr.) : engeissar (enduire de plastre) (v. TdF)

engipar (s') : s'engeissar / s'emplastrar.

engiponar (v. tr.) : « habiller, accoutrer »TdF, mal vestir / vestir a la medamne (l.p.)

 

 

engiponar (s') v pron : « se mettre un habit sur le corps » TdF jos ‘ajipouna’ ; se mal vestir / se vestir a la medamne.

engiponat, -ada adj : « habillé, accoutré, ée » (v. engiponar), malabilhadàs, -assa.

Mal engiponat, mal accoutré. (Laus)

engiroflar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, orner d’œillets ou d’autres fleurs, émailler de fleurs » TdF

engivana nf, cf Ubaud Dicort : « adresse, habileté, industrie » TdF

engivanar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, organiser, disposer une machine, arranger un mécanisme ; engager dans une mauvaise affaire, tromper. TdF. « engivanar » : v. engenhar.

englajaire, -a (abs. Dicort) : espaventable, -a. (v. englajós)

englajós, -osa adj, cf Ubaud Dicort : « terrifiant, -e » (v. Mouly Grela d’abrial p.  199) 

englajar [veire englasiar, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : espaventar.

englajar [veire englasiar] (s') v pron : s'espaventar.

englandar (v. tr.) : acanar d'aglands ; rompre / bresar ;  espotir ; afrabar ; assucar. (v. esglandar)

englandar (s') v pron : s'afrabar ; s'assucar ; s'afondrar / se demolir. (v. esglandar (s’))

S'englandèt contra una platana e ne moriguèt.

englantina : aiglentina / ròsa canina (l.p.) (Rosa canina)

« englanzir » : v. englasir / englasiar.

englasi nm / englasiament nm : esglasi / espavent (paur granda)

englasiar / englasir (v. tr.) : espaventar. (v. TdF jos ‘englacha’)

englasiar / englasir (s') : s'espaventar.

englasívol adj m e f (v. –ÍVOL) / englasivol, -a adj : bravament crentiu, -iva.

« englaujar » : v. englajar e englasiar, cf Ubaud Dicort.

englena nf, cf Ubaud Dicort : « glane, poignée d’épis glanés ; t. de marine, disposition d’un cordage ployé régulièrement » TdF jos ‘gleno’

englenaire, -aira adj e n : persona qu'amassa d'espigas perdudas.

englenar (v. tr.) : amassar d'espigas perdudas.

englenon nm, cf Ubaud Dicort : « petite glane » TdF jos ‘gleno’

englevassar (v. tr.) : enerbar (semenar en èrba un airal)

englevassar (s') : s'enerbar (se cobrir d'èrba)

englobar (v. tr.) : enclure (far intrar quicòm dins quicòm mai) ; reünir en un sol tot.

englòra [veire anglòra, cf Ubaud Dicort] nf : claveta / grisòla (Lacerta murorum)

engloriar (v. tr.) : gloriar / glorifiar / glorificar (los 3, R. III, 476).

engloriar (s') : se glorifiar / se glorificar.

engloriolar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « se parer par gloriole » TdF

englotadura (abs. Dicort) : , embotidura. (v. enclotadura)

englotar 1 (abs. Dicort) / englotir (engolar) v : v. englotir 1.

englotar 2 [veire enclotar 2, cf Ubaud Dicort] / englotir (embotir) v : v. englotir 2 (non preconizat Dicort).

englotidor : gofre ; abisme.

englotir 1 (v. tr.) (L. 148 - R. III, 478) / englotar (abs. Dicort)  : engolar / engolir (t. a.), « engloutir, avaler gloutonnement, v. avalar ; absorber, engouffrer, v. aprefondir » (v. TdF ‘englouti’;

La mar o englotís tot.

englotir (s') v pron / englotar (s') (abs. Dicort) : s'afonzar dins la mar,  « s’engloutir, s’affaisser, s’effondrer » TdF jos ‘englouti’ ;

englotir 2 [veire enclotir 2, cf Ubaud Dicort] / englotar (v. englotar 2) (v. tr.) :  embotir.

Bidon englotit [v. enclotit 2].

englotir (s') / englotar (s') [los 2, veire enclotar (s’) / enclotir (se)] v pron  : s'embotir.

englotonir (v. tr.) (R. III, 478) : engolardir (far venir golard, -a)

englotonir (s') : s'engolardir (venir golard, -a)

engludar (v. tr.) (L. 148 - R. III, 480) (abs. Dicort) : empegar. (v. englutir)

engludar (s') (abs. Dicort) : s'empegar.

englut (R. III, 480) : enduit ; vesc ; pasta de farina.

englutinacion (abs. Dicort) : conglutinacion. v. conglutinacion.

englutinant, -a (abs. Dicort) : pròpri, -a a englutinar. (v. conglutinant)

englutinar (v. tr.) (L. 148 - R. III, 480) : conglutinar.

englutir (v. tr.) (L. 148) : enduire ; engludar.

engobiar (v. tr.) : embotir ; desformar.

engobiar (s') : trabalhar (s.f.) / se desgetar / se desformar.

« engodissar » : v. encotissar.

engodofada : obstruccion.

engodofar (v. tr.) : obstruïr / engorgar (entravar / arrestar)

engodofar (s') : s'obstruïr / s'engorgar ; se constipar.

engodofat, -ada : obstruït, ïda ; constipat, -ada.

Espèra, que lo ròsse s'es engodofat !

engodolir (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e Alibert) : engordir ; endolorir.

engodolir (s') : s'engordir ; s'endolorir.

engòfi nm, cf Ubaud Dicort : « contusion » TdF

engofir (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e Alibert) : embucar / empafar (far manjar aicisèm)

engofir (s') : s'embucar / s'empafar.

engoissa [veire angoissa, cf Ubaud Dicort] nf : doblet d'angoissa.

engoissar [veire angoissar] (v. tr.) : doblet d'angoissar.

engoissar [veire angoissar] (s') v pron : doblet de s'angoissar.

engoissós [veire angoissós], -osa adj : doblet d'angoissós, -osa.

engolada nf, cf Ubaud Dicort : « ce qu’on happe en une seule fois [v. engolar] » TdF, « goulée » (Per Noste)

engoladoira nf, cf Ubaud Dicort : « corde de crin dont on se sert dans les moulins d’huile pour attacher les cabas appelés esportins » (v. TdF)

engolaire, -aira (~ -airitz) adj e n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui engoule, qui avale » TdF

engolament nm, cf Ubaud Dicort : « action d’engouler, d’avaler » TdF

engolampa nf : embocadura ; pertús.