|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
engavelar / agavelar (v. tr.) : far de gavèlas. (# engabelar) engavelar (s') : se metre en gavèlas ; (arc.) se laissar embarrassar per las gavèlas (ne téner pas de levadas, téner pas pè a l'agavelaire) engegar(v. tr.) (cat.) : v. amodar, « montrer ; commencer » (v. Alibert). engeissar [~ geissar] (v. tr.) : engipar / plastrar (enduire de plastre) engeissar (s') : s'engipar / s'emplastrar. engeladura : sidola / geladura. engelar (v. tr.) : gelar. engelar (s') : se gelar una partida del còrs. engelosir (v. tr.) (R. III, 453) : far venir gelós, -osa. engelosir (s') : venir gelós, -osa. engemar v, cf Ubaud Dicort [mas v. gema 3] : « v tr,
empoisser, poisser, enduire de résine » TdF engemelar (v. tr.) : gemelar / embessonar : Rodés es engemelada
amb Bamberg. engendrable, -bla : que pòt èsser engendrat, -ada. engendrador (abs. Dicort), -airitz :
qu'engendra. (v. engendraire) engendraire,
-aira (~ -airitz) adj e n, cf Ubaud Dicort : « celui,
celle qui engendre, générateur, trice » TdF La colèra es engendrairitz de malafachas. engendrament : accion o resulta d'engendrar. engendrar 1 (v. tr.) : procrear (R. II, 507). engendrar (s') 2 : gendrar (venir coma gendre dins una familha) engenestar (v. tr.) : garnir amb de genèstes las cledas dels manhans o de tota autra causa. engenestar (s') : se cobrir de genèstes ; manjar de blima de genèstes e se'n trobar mal (fedas) engengivar (v. tr.) : asimar (irritar) las
gengivas. engenh nm (pop) / enginh [veire engenh, cf Ubaud Dicort] / engèni (abs. Dicort) : doblets d'ingèni (adreça / biais / abilesa / abiletat) ; art d'atacar o de fortificar un airal ; instrument. (v. TdF ‘engen’) (v. ingèni) Engenh passa fòrça. engenhadament adv (Alibert) : ingeniosament. engenhador nm, cf Ubaud Dicort :
« intrigant ; ingénieur » (L. 148) ;
« créateur, procréateur, producteur,
père » (R. III, 459) engenhaire, -aira n : persona ingeniosa o diplomada en tecnica. (v. TdF ‘engeniaire’) engenhament
nm, cf Ubaud Dicort :
« tromperie » (L. 148) engenhar (v. tr.) : engimbrar / abiaissar
/ aprestar / agençar; « machiner, tramer » TdF ‘engenia’. engenhar (s') : far lo perqué per abiaissar quicòm. engenhariá [engenheria] nf : art d'engimbar / art d'abiaissar. Engenheria militara, ingéniérie militaire. (v. Ubaud Dicort e
Rapin) engenhat, -ada adj : « qui s’est
ingénié, ée, adroit, oite » (v. TdF jos ‘engenia’) engenhós, -osa adj (pop)
: qu'a d'engèni / qu'es abiaissat, -ada. (v. ingeniós) engenhosament
adv, cf Ubaud Dicort :
« ingénieusement » TdF ‘engeniousament’ engenhositat nf, cf Ubaud Dicort :
« ingéniosité » (Lèbre) engerbar (abs. Dicort) (v. tr.) : doblet de girbar. (v. engerbir) engerbir, cf Ubaud Dicort : « v tr, gazonner, v. engermenir » (v. TdF suppl). « engerbir » : v. çaisús (engerbar). engèrd nm / engèrda nf : alarma ; englag / espavent (paur granda) engerdable, -bla : espaventable. engerdar (v. tr.) : espaventar. engerdar (s') : s'espaventar. L'èga (la cavala) s'engerdèt e s'embalèt. engermenar / engermenir (v. tr.) : « répandre le germe, engendrer, v. congreiar » (v. TdF jos ‘engermina’) ; empobolar. Avèm l'òrt qu’es engermenat de tranuga. engermenar / engermenir (s') v pron : « prendre germe, s’enraciner, s’implanter, germer », se metre en mena de. (v. TdF jos ‘engermina’) Me vòli engermenir de blat negre. engetar (v. tr.) : rebufar / refusar / recusar / regetar ; elevar / educar / abalir un mainatge (dròlle, -a) engetar (s') : trabalhar / se desformar (en parlant del fust) ; se formar / s'instruire (en parlant de mainatges) engibassar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, arranger sans ordre, fagoter » TdF engibosir v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, rendre bossu » TdF engiblar / engimblar (los 2, abs. Dicort) : doblet de giblar / gimblar. (v. giblar) engibornar(v.
intr.) (abs. Dicort) : doblet de gibornar. engibrar (v. tr.) (abs. Dicort) : doblet de gibrar, « couvrir de
givre » TdF. engimbadura nf, cf Ubaud Dicort :
« accoutrement, agencement » TdF engimbar v (v. Ubaud Dicort e
Alibert) :
v. engimbrar. engimbat, -ada adj :
v. engimbrat. engimbrar [veire engimbar (v. Ubaud Dicort e TdF jos ‘engimbra’)] (v. tr.) : abiaissar / aprestar /
ajustar / agençar ; engiponar (mal vestir) engimbrar[veire engimbar] (s') v pron : s'engiponar (se vestir a la medamne)
(l.p.) engimbrat [veire engimbat], -ada adj : malabilhadàs, -assa. engimelar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, inspirer, engager, tenter » (Vayssier) Un demonet
t’engimèla d’èsser desobeïssent. (v.
Vayssier) engimerrar / engimerrir (v. tr.) : cabrar q.q. (v. TdF) engimerrar / engimerrir (s') v pron : s'empebrinar / se cabrar ; se capriçar / s'encapriçar / s'encapriciar. « engina »
nf
: v. aisina. « enginar » / « engincar » / « enginhar » v :
v. engenhar. engipada nf : repesc / reposc de plastre, « jet de plâtre » (Alibert). engipar (v. tr.) : engeissar (enduire de plastre) (v. TdF) engipar (s') : s'engeissar / s'emplastrar. engiponar (v. tr.) : « habiller, accoutrer »TdF, mal vestir / vestir a la medamne (l.p.) |
|
engiponar (s') v pron : « se mettre un habit sur le corps » TdF jos ‘ajipouna’ ; se mal vestir / se vestir a la medamne. engiponat, -ada adj : « habillé, accoutré, ée » (v. engiponar), malabilhadàs, -assa. Mal engiponat, mal accoutré. (Laus) engiroflar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, orner d’œillets ou d’autres
fleurs, émailler de fleurs » TdF engivana nf, cf Ubaud Dicort :
« adresse, habileté, industrie » TdF engivanar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, organiser, disposer une machine, arranger un mécanisme ; engager dans une mauvaise affaire, tromper. TdF. « engivanar » : v. engenhar. englajaire, -a (abs. Dicort) : espaventable,
-a. (v. englajós) englajós, -osa adj, cf Ubaud Dicort : « terrifiant, -e » (v. Mouly Grela
d’abrial p. 199) englajar [veire englasiar, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : espaventar. englajar [veire englasiar] (s') v pron : s'espaventar. englandar (v. tr.) : acanar d'aglands ; rompre / bresar ; espotir ; afrabar ; assucar. (v. esglandar) englandar (s') v pron : s'afrabar ; s'assucar ; s'afondrar /
se demolir. (v. esglandar (s’)) S'englandèt contra una platana e ne moriguèt. englantina : aiglentina / ròsa canina (l.p.) (Rosa
canina) « englanzir » : v. englasir / englasiar. englasi nm / englasiament nm : esglasi / espavent (paur granda) englasiar / englasir (v. tr.) : espaventar. (v. TdF jos ‘englacha’) englasiar / englasir (s') : s'espaventar. englasívol adj m e f (v. –ÍVOL) / englasivol, -a adj : bravament crentiu, -iva. « englaujar » : v. englajar e englasiar, cf Ubaud Dicort. englena nf, cf Ubaud Dicort :
« glane, poignée d’épis glanés ; t.
de marine, disposition d’un cordage ployé
régulièrement » TdF jos
‘gleno’ englenaire, -aira adj e n : persona qu'amassa d'espigas perdudas. englenar (v. tr.) : amassar d'espigas perdudas. englenon nm, cf Ubaud Dicort :
« petite glane » TdF jos
‘gleno’ englevassar (v. tr.) : enerbar (semenar en èrba un airal) englevassar (s') : s'enerbar (se cobrir d'èrba) englobar (v. tr.) : enclure (far intrar quicòm dins quicòm mai) ; reünir en un sol tot. englòra [veire anglòra, cf Ubaud Dicort] nf : claveta / grisòla (Lacerta murorum) engloriar (v. tr.) : gloriar / glorifiar / glorificar (los 3, R. III, 476). engloriar (s') : se glorifiar / se glorificar. engloriolar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « se parer par
gloriole » TdF englotadura (abs. Dicort) : , embotidura. (v. enclotadura) englotar 1 (abs. Dicort) / englotir (engolar) v : v. englotir 1. englotar 2 [veire
enclotar 2, cf Ubaud Dicort] / englotir (embotir) v : v. englotir
2 (non preconizat Dicort). englotidor : gofre ; abisme. englotir 1 (v. tr.) (L. 148 - R. III, 478) / englotar (abs. Dicort) : engolar / engolir (t. a.), « engloutir, avaler gloutonnement, v. avalar ; absorber, engouffrer, v. aprefondir » (v. TdF ‘englouti’) ; La mar o englotís tot. englotir (s') v pron / englotar (s') (abs. Dicort) : s'afonzar dins la mar, « s’engloutir, s’affaisser, s’effondrer » TdF jos ‘englouti’ ; englotir 2
[veire enclotir 2, cf Ubaud Dicort] / englotar (v. englotar 2) (v.
tr.) : embotir.
Bidon englotit [v. enclotit 2]. englotir (s') / englotar (s') [los 2, veire enclotar (s’) / enclotir (se)] v pron : s'embotir. englotonir (v. tr.) (R. III, 478) : engolardir (far venir golard, -a) englotonir (s') : s'engolardir (venir golard, -a) engludar (v. tr.) (L. 148 - R. III, 480) (abs.
Dicort) : empegar. (v. englutir) engludar (s') (abs. Dicort) : s'empegar. englut (R. III, 480) : enduit ; vesc ; pasta de farina. englutinacion (abs. Dicort) : conglutinacion. v. conglutinacion. englutinant, -a (abs. Dicort) : pròpri, -a a
englutinar. (v. conglutinant) englutinar (v. tr.) (L. 148 - R. III, 480) : conglutinar. englutir (v. tr.) (L. 148) : enduire ; engludar. engobiar (v. tr.) : embotir ; desformar. engobiar (s') : trabalhar (s.f.) / se desgetar / se desformar. « engodissar » : v. encotissar. engodofada : obstruccion. engodofar (v. tr.) : obstruïr / engorgar (entravar / arrestar) engodofar (s') : s'obstruïr / s'engorgar ; se constipar. engodofat, -ada : obstruït, ïda ; constipat, -ada. Espèra, que lo ròsse s'es engodofat ! engodolir (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e Alibert) : engordir ; endolorir. engodolir (s') : s'engordir ; s'endolorir. engòfi nm, cf Ubaud Dicort :
« contusion » TdF engofir (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e Alibert) : embucar / empafar (far manjar aicisèm) engofir (s') : s'embucar / s'empafar. engoissa [veire angoissa, cf Ubaud Dicort] nf : doblet d'angoissa. engoissar [veire angoissar] (v. tr.) : doblet d'angoissar. engoissar [veire angoissar] (s') v pron : doblet de s'angoissar. engoissós [veire angoissós], -osa adj : doblet d'angoissós, -osa. engolada nf, cf Ubaud Dicort :
« ce qu’on happe en une seule fois [v. engolar] » TdF,
« goulée » (Per Noste) engoladoira nf, cf Ubaud Dicort :
« corde de crin dont on se sert dans les moulins d’huile
pour attacher les cabas appelés esportins » (v. TdF) engolaire, -aira (~
-airitz) adj e n, cf Ubaud Dicort : « celui,
celle qui engoule, qui avale » TdF engolament nm, cf Ubaud Dicort :
« action d’engouler, d’avaler » TdF engolampa nf : embocadura ; pertús. |
|
|
|
|
|
|