enganguieirar (v. tr.) : embochardir / passir / solhar.

enganguieirar (s') : s'embochardir / se passir / se solhar.

enganiu, -iva adj : enganaire, -a. (v. TdF ‘enganiéu 1’)

enganossar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, engouer » TdF

enganossar (s') : engolir quicòm de travèrs.

engansar (v. tr.) : far una baga / una gansa (nos en anèla) ; far dintrar dins una baga / dins una gansa.

engansar (s') v pron  : estacar amb un cordilh l'enbàs de las cauças « ... pour empêcher la neige de s’introduire dans la chaussure » (v. TdF) ; « s’embarrasser » ; s'empebrinar (se metre en colèra) (v. Alibert)

engansilhar (abs. Dicort) (v. tr.) : frequentatiu d'engansar.

engantar (v. tr.) : far cargar de gants a q.q.

engantar (s') : se cargar de gants.

engar (v. tr.) : arrengar ; aprestar ; castrar.

engar (s') : s'arrengar / s'adornar.

engarachar (s') : intrar dins una laurada.

engarar 1 v, cf Ubaud Dicort : « v tr, mettre en gare, v. remisar » (v. TdF ‘engara 1’)

engarar (s’) v pron : « entrer dans une gare de chemin de fer, se garer » TdF jos ‘engara 1’

engarar 2 (v. tr.) : nafrar la cara de q.q.  v. gara 3 (cara enfla) (# engarrar)

engarbairar 1 (v. tr. e intr. arc.) : v. engarbieirar. (v. TdF jos ‘engarbassa’)

engarbairar 2 nm : (accion d’engarbairar 1), cf Ubaud Dicort.

engarbaironaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « nm, celui qui entasse les gerbes » TdF ‘engarbeirounaire’. (v. engarbieiraire)

engarbaironar v, cf Ubaud Dicort : v. engarbieirar. (v. TdF jos ‘engarbassa’)

engarbar (v. tr. arc.) : metre en garbas. (v. TdF)

Lo cerealum s'engarba pas pus.

engarbieiraire, -aira (arc.) : persona que fasiá de garbieirons pels camps. (v. engarbaironaire)

engarbieirar [ ~ engarbairar (v. Ubaud Dicort e Alibert)] (v. tr. e intr. arc.) : metre en garbièr ; far de garbieirons pels camps.

engarçaire, -aira (~ -airitz) adj e n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui trompe, qui floue » TdF

engarçant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « t. libre, embêtant, décevant, ante, ennuyeux, euse » TdF

engarçar (v. tr.) : enganar per falsièira (per duplicitat)

Me faguèri engarçar un còp e un autre !

engarçar (s') : s'enganar / se metre dins lo sac.

Qual s'engarcèt pas jamai dins sa vida ?

engard : carretial / cobèrt (airal per remesar carris e apleches...)

engarda : espicon ; contrafòrt. (v. TdF)

engardar 1 (v. tr.) : agachar ;

engardar 2 (v. tr.) :  gardar / garantir ; engardonar / empaisselar (metre de paissèls de tutors)

engardar (s') : se gardar de far quicòm.

engardonar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, mettre des gardes ou des tuteurs aux plantes grimpantes, échalasser » TdF

engargabilhar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, interloquer » TdF

engargalhar (s’) / engargalhostar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « se gargariser en buvant ; s’engouer » (v. TdF jos ‘engargaia’)

engarganar (v. tr.) : enfectar / infectar.

engarganar (s') (abs. TdF) : s'enfectar / s'infectar.

engargassar / engargatar v,  cf Ubaud Dicort : « v tr, engouer, engorger, avaler » (v TdF jos ‘engargata)

engargassar / engargatar (s') : s'espintar quicòm dins la gargamèla ; s'engalhostar.

engariar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, vexer, harceler, obliger de faire, entraîner à » TdF

engarlandar (v. tr.) : adornar amb de garlandas.

engarnar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, couper du fruit par tranches pour le faire sécher ; peler des prunes dans le même but » TdF

engarotar (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e TdF) : far manjar de gèissas. v. gèissa. (v. engairotar).

engarotar (s') : se paralisar de las cambas per aver manjadas tròpas (l.p.) de gèissas.

engarradura nf : nafrada al garron. v. engarrar ; « paralysie, v. dolor » (v. TdF).

engarrafada : engraunhada (accion o resulta d'engraunhar, de s'engraunhar o de se far engraunhar)

Engarrafada de cat.

engarrafar (v. tr.) : metre en garrafas ; esquinçar leugièirament la pèl amb las onglas o las arpas ; gratar la tèrra amb las arpas (conilhs, galinas...)

engarraissada nf, cf Ubaud Dicort : « blessure au jarret » (Lagarde) ; « égratignure » (Carrasco)

engarraissar v, cf Ubaud Dicort : « v tr et pron, égratigner » (Carrasco)

engarramachat, -ada : que s'es cargat, -ada de garramachas (vestit de drap o de cuèr per las cambas)

« Lo Cat engarramachat » es un conte de Perault.

engarrament nm, cf Ubaud Dicort : « blessure (au jarret) » (L. 147)

engarransir (v. tr.) : engordir ; amodar una rampa (paralisi passadissa d'un muscle)

engarrapetar (s') : s'arrapar.

engarrar (v. tr.) : tustar sul garron ; nafrar al garron ; forçar un muscle del garron ; estropiar ; paralisar.  (# engarar)

engarrar (s') : se nafrar a la garra o a la camba ; s'engarrelar.

engarratar (v. tr.) : doblet d'engarrar.

Lo vielhum a bravament engarratat lo Causset.

 

 

engarratar (s') : doblet de s'engarrar.

engarrelar (v. tr.) : far venir garrèl. v. garrèl.

engarrelar (s') : venir garrèl.

L'èga (la cavala) s'es engarrelada.

engarrir (v. tr.) : acometre / afiscar / excitar (R. II, 398) ; agrir / irritar / irar ; asirar ; tormentar.

engarrir (s') : s'avisar que... (v. Alibert)

engarrit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « rendu méchant par de mauvais traitements » (Omelhièr). (v. engarrir)

engarronar / engarronir (v. tr.) : abenar las sabatas ; destalonar q.q. (li marchar suls talons)

engarronar / engarronir (s') : s'abenar ; far un pè de pòrc (far quicòm de maladrech) ; far un marrit afar.

engarrossat, -ada : garrèl, -a. v. garrèl.

engarrotar (v. tr.) : trapar al garròt ; encordelar ; encadenar.

engarrussit, -ida adj : espelofit, -ida ; eriçat, -ada.

engasada nf, cf Ubaud Dicort : « traversée d’un fleuve ou d’une robina (canal) par une manada » (v. ABCDaire de la bouvine p. 20). (v. gasa 2)

engasconir (v. tr.) (R. III, 437) : far revertar un gascon.

Sa gascona de femna l'a plan engasconit.

engasconir (s') v pron  : revertar un gascon, « prendre les habitudes ou le langage des Gascons » TdF jos ‘engascouni’.

engatge : gatge (R. III, 439-440).

engatjament : promessa ; convencion (accion o resulta d'engatjar o de s'engatjar)

engatjant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « engageant, ante, v. atirant » (v. TdF ‘engajant’)

engatjanta nf, cf Ubaud Dicort : « engageante, espèce de manchette en vogue au 17e siècle » TdF

engatjar (v. tr.) : ipotecar ; ligar amb una convencion (t.a.) (# engachar)

engatjar (s') : se ligar amb una promessa, una convencion.

engauba nf : v. engalba, cf Ubaud Dicort .

engaubar (non preconizat Dicort) : v. engalbar.

engaube (non preconizat Dicort) : v. engalbe

engaubi nm : èime / biais ; adreça ; anar / manten / aspècte ; gaubi. v. gaubi.

engaubiadura : saber far (subs.)

engaubiar (v. tr.) : balhar d'èime a q.q. ; ensenhar q.q. a far quicòm / formar q.q. ; faiçonar o fargar quicòm ; tornar metre quicòm de biais.

engaubiar (s') : se formar ; venir adrech, -a.

engaubiat, -ada adj : « qui a de l’adresse, de la grâce, de gentilles manières, accort, orte, industieux, euse, v. adrech, aisit » (v. TdF jos ‘engaubia’)

Mal engaubiat, maladroit. (v. TdF). (v. malengaubiat)

engaubit nm, cf Ubaud Dicort : v. engaumit. (v. Alibert jos lengabit)

« engauchilhar » : v. engaugilhar (non preconizat Dicort) e engausilhar, cf Ubaud Dicort .

engaudir (v. tr.) : engausir (alegrar / far venir joiós, -osa)

engaudir (s') : s'engausir / s'alegrar.

« engaugilhar » : v. engausilhar.

« engaugilhar » (s') : v. s'engausilhar.

engaulaire, -aira [~ -airitz] adj e n : enjaulaire, -a / embelinaire, -a.

engaular (v. tr.) : enjaular / embelinar ; enganar.

engaulhar (s') : metre un pè dins l'aiga ; s'enfangar ; s'encigalar / s'embriagar / se bandar.

engauma nf : « saleté, souillure, scorie » TdF ; infirmitat ; lesion (Alibert).

engaume nm : brutitge / solhardariá / passidura.

engaumir (v. tr.) : encrassar ; solhar / passir.

engaumit nm (preconizat Dicort) : sentor a claufit / sentor a embarrat. (v. Alibert jos lengabit)

engaunhada : mona / moninada (contorsion de la cara)

engaunhadissa / engaunhadura nf : accion de contrafar « pantomime ». (v. TdF jos ‘engaugnadisso’)

engaunhaire, -aira [~ -airitz] adj e n : persona que contrafa q.q.

engaunhar (v. tr.) : escarnir (contrafar) ; « se grimer » ; sofletar (v. TdF) ; agafar (trapar) un peis per las gaunhas (caduna de las oberturas dels organs de respiracion d'un peis)

engaunhar (s’) v pron : se prendre par les ouïes dans les mailles d’un filet, en parlant du poisson » TdF jos ‘engaugna’

engausilhadura : gaietat / escarrabilhadura.

engausilhar (v. tr.) : alegrar (far venir joiós, -osa)

engausilhar (s') : s'alegrar (venir joiós, -osa)

engausir v : v. engaudir. (v. TdF jos ‘engausi’)

engautar (v. tr.) : espatlar un fusil per afustar [v. agautar] ; escotiflar / mandar un emplastre ; far amb la marra una mena de talús per protegir las plantas.

engautar (s') : se metre lo fusil a posita per afustar.

S'engautèt, afustèt e tirèt.

engaute nm, cf Ubaud Dicort : « soufflet, giffle ; oreillon, enflure de la joue » TdF

engautejar (s') : se barbolhar las gautas en manjant.

engavachament : engorgament (resulta de s'engavachar)

engavachar (v. tr.) : embarrassar la gargamèla ; enganar una clau dins la sarralha.

engavachar (s') v pron  : s'engalhostar (s'embarrassar la gargamèla) ; « s’engager, en parlant d’une clef » TdF jos ‘engavacha’

engavelaire, -aira (~ -airitz) n, cf Ubaud Dicort : « javeleur, euse » TdF