|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
enganguieirar (v. tr.) : embochardir / passir / solhar. enganguieirar (s') : s'embochardir / se passir / se solhar. enganiu, -iva adj : enganaire, -a. (v. TdF ‘enganiéu 1’) enganossar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, engouer »
TdF enganossar (s') : engolir quicòm de travèrs. engansar (v. tr.) : far una baga / una gansa (nos en anèla) ; far dintrar dins una baga / dins una gansa. engansar (s') v pron : estacar amb un cordilh l'enbàs de las cauças « ... pour empêcher la neige de s’introduire dans la chaussure » (v. TdF) ; « s’embarrasser » ; s'empebrinar (se metre en colèra) (v. Alibert) engansilhar (abs. Dicort) (v. tr.) : frequentatiu d'engansar. engantar (v. tr.) : far cargar de gants a q.q. engantar (s') : se cargar de gants. engar (v. tr.) : arrengar ; aprestar ; castrar. engar (s') : s'arrengar / s'adornar. engarachar (s') : intrar dins una laurada. engarar 1 v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, mettre en gare, v. remisar » (v. TdF ‘engara 1’) engarar (s’) v pron : « entrer dans une gare de
chemin de fer, se garer » TdF jos ‘engara 1’ engarar 2 (v. tr.) : nafrar la cara
de q.q. v. gara 3 (cara enfla) (# engarrar) engarbairar 1 (v. tr. e intr. arc.) : v. engarbieirar. (v. TdF jos ‘engarbassa’) engarbairar 2 nm : (accion d’engarbairar 1), cf Ubaud Dicort. engarbaironaire,
-aira n, cf Ubaud Dicort :
« nm, celui qui entasse les gerbes » TdF ‘engarbeirounaire’. (v. engarbieiraire) engarbaironar v, cf Ubaud Dicort :
v. engarbieirar. (v. TdF jos ‘engarbassa’) engarbar (v. tr. arc.) : metre en garbas. (v. TdF) Lo cerealum s'engarba pas pus. engarbieiraire, -aira (arc.) : persona que fasiá de garbieirons pels camps. (v. engarbaironaire) engarbieirar [ ~ engarbairar (v. Ubaud Dicort e Alibert)] (v. tr. e intr. arc.) : metre en garbièr ; far de garbieirons pels camps. engarçaire, -aira (~ -airitz) adj e n, cf Ubaud Dicort :
« celui, celle qui trompe, qui floue » TdF engarçant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « t. libre,
embêtant, décevant, ante, ennuyeux, euse » TdF engarçar (v. tr.) : enganar per falsièira (per duplicitat) Me faguèri engarçar un còp e un autre ! engarçar (s') : s'enganar / se metre dins lo sac. Qual s'engarcèt pas jamai dins sa vida ? engard : carretial / cobèrt (airal per remesar carris e apleches...) engarda : espicon ; contrafòrt. (v. TdF) engardar 1 (v. tr.) : agachar ; engardar 2 (v. tr.) : gardar / garantir ; engardonar / empaisselar (metre de paissèls de tutors) engardar (s') : se gardar de far quicòm. engardonar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, mettre des gardes ou des tuteurs aux plantes
grimpantes, échalasser » TdF engargabilhar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, interloquer » TdF engargalhar (s’) / engargalhostar
(s’) v pron, cf Ubaud Dicort :
« se gargariser en buvant ; s’engouer » (v. TdF
jos
‘engargaia’) engarganar (v. tr.) : enfectar / infectar. engarganar (s') (abs. TdF) : s'enfectar / s'infectar. engargassar / engargatar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, engouer, engorger,
avaler » (v TdF jos ‘engargata) engargassar / engargatar (s') : s'espintar quicòm dins la gargamèla ; s'engalhostar. engariar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, vexer, harceler, obliger de faire, entraîner
à » TdF engarlandar (v. tr.) : adornar amb de garlandas. engarnar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, couper du fruit par tranches pour le faire
sécher ; peler des prunes dans le même but » TdF engarotar (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e TdF) : far manjar de gèissas. v. gèissa. (v. engairotar). engarotar (s') : se paralisar de las cambas per aver manjadas tròpas (l.p.) de gèissas. engarradura nf : nafrada al garron. v. engarrar ; « paralysie, v. dolor » (v. TdF). engarrafada : engraunhada (accion o resulta d'engraunhar, de s'engraunhar o de se far engraunhar) Engarrafada de cat. engarrafar (v. tr.) : metre en garrafas ; esquinçar leugièirament la pèl amb las onglas o las arpas ; gratar la tèrra amb las arpas (conilhs, galinas...) engarraissada nf, cf Ubaud Dicort :
« blessure au jarret » (Lagarde) ; « égratignure » (Carrasco) engarraissar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr et pron, égratigner » (Carrasco) engarramachat, -ada : que s'es cargat, -ada de garramachas (vestit de drap o de cuèr per las cambas) « Lo Cat engarramachat » es un conte de Perault. engarrament nm, cf Ubaud Dicort :
« blessure (au jarret) »
(L. 147) engarransir (v. tr.) : engordir ; amodar una rampa (paralisi passadissa d'un muscle) engarrapetar (s') : s'arrapar. engarrar (v. tr.) : tustar sul garron ; nafrar al garron ;
forçar un muscle del garron ; estropiar ; paralisar. (# engarar) engarrar (s') : se nafrar a la garra o a la camba ; s'engarrelar. engarratar (v. tr.) : doblet d'engarrar. Lo vielhum a bravament engarratat lo Causset. |
|
engarratar (s') : doblet de s'engarrar. engarrelar (v. tr.) : far venir garrèl. v. garrèl. engarrelar (s') : venir garrèl. L'èga (la cavala) s'es engarrelada. engarrir (v. tr.) : acometre / afiscar / excitar (R. II, 398) ; agrir / irritar / irar ; asirar ; tormentar. engarrir (s') : s'avisar que... (v. Alibert) engarrit, -ida adj, cf Ubaud Dicort :
« rendu méchant par de mauvais traitements » (Omelhièr).
(v. engarrir) engarronar / engarronir (v. tr.) : abenar las sabatas ; destalonar q.q. (li marchar suls talons) engarronar / engarronir (s') : s'abenar ; far un pè de pòrc (far quicòm de maladrech) ; far un marrit afar. engarrossat, -ada : garrèl, -a. v. garrèl. engarrotar (v. tr.) : trapar al garròt ; encordelar ; encadenar. engarrussit, -ida adj : espelofit, -ida ; eriçat, -ada. engasada nf, cf Ubaud Dicort :
« traversée d’un fleuve ou d’une robina
(canal) par une manada » (v. ABCDaire
de la bouvine p. 20). (v. gasa 2) engasconir (v. tr.) (R. III, 437) : far revertar un gascon. Sa gascona de femna l'a plan engasconit. engasconir (s') v pron : revertar un gascon, « prendre les habitudes ou le langage des Gascons » TdF jos ‘engascouni’. engatge : gatge (R. III, 439-440). engatjament : promessa ; convencion (accion o resulta d'engatjar o de s'engatjar) engatjant, -a adj, cf Ubaud Dicort :
« engageant, ante, v. atirant » (v. TdF ‘engajant’) engatjanta nf, cf Ubaud Dicort :
« engageante, espèce de manchette en vogue au 17e
siècle » TdF engatjar (v. tr.) : ipotecar ; ligar amb una convencion (t.a.) (# engachar) engatjar (s') : se ligar amb una promessa, una convencion. engauba nf : v. engalba, cf Ubaud Dicort . engaubar (non preconizat Dicort) : v. engalbar. engaube (non preconizat Dicort) : v. engalbe engaubi nm : èime / biais ; adreça ; anar / manten / aspècte ; gaubi. v. gaubi. engaubiadura : saber far (subs.) engaubiar (v. tr.) : balhar d'èime a q.q. ; ensenhar q.q. a far quicòm / formar q.q. ; faiçonar o fargar quicòm ; tornar metre quicòm de biais. engaubiar (s') : se formar ; venir adrech, -a. engaubiat, -ada adj : « qui a de
l’adresse, de la grâce, de gentilles manières, accort,
orte, industieux, euse, v. adrech, aisit » (v. TdF jos ‘engaubia’) Mal
engaubiat, maladroit. (v. TdF). (v. malengaubiat) engaubit nm, cf Ubaud Dicort :
v. engaumit. (v. Alibert jos lengabit) « engauchilhar » : v. engaugilhar (non preconizat Dicort) e engausilhar, cf Ubaud Dicort . engaudir (v. tr.) : engausir (alegrar / far venir joiós, -osa) engaudir (s') : s'engausir / s'alegrar. « engaugilhar » : v. engausilhar. « engaugilhar » (s') : v. s'engausilhar. engaulaire, -aira [~ -airitz] adj e n : enjaulaire, -a / embelinaire, -a. engaular (v. tr.) : enjaular / embelinar ;
enganar. engaulhar (s') : metre un pè dins l'aiga ; s'enfangar ; s'encigalar / s'embriagar / se bandar. engauma nf : « saleté, souillure, scorie »
TdF ; infirmitat ;
lesion (Alibert). engaume nm : brutitge / solhardariá / passidura. engaumir (v. tr.) : encrassar ; solhar / passir. engaumit nm (preconizat Dicort) : sentor a claufit / sentor a embarrat. (v. Alibert jos lengabit) engaunhada : mona / moninada (contorsion de la cara) engaunhadissa / engaunhadura nf : accion de contrafar « pantomime ». (v. TdF jos ‘engaugnadisso’) engaunhaire, -aira [~ -airitz] adj e n : persona que contrafa q.q. engaunhar (v. tr.) : escarnir (contrafar) ; « se grimer » ;
sofletar (v. TdF) ; agafar (trapar) un peis per las gaunhas (caduna de las oberturas dels organs de respiracion
d'un peis) engaunhar (s’) v pron : se prendre par les ouïes dans les mailles
d’un filet, en parlant du poisson » TdF jos
‘engaugna’ engausilhadura : gaietat / escarrabilhadura. engausilhar (v. tr.) : alegrar (far venir joiós, -osa) engausilhar (s') : s'alegrar (venir joiós, -osa) engausir v : v. engaudir. (v. TdF jos ‘engausi’) engautar (v. tr.) : espatlar un fusil per afustar [v. agautar] ; escotiflar / mandar un emplastre ; far amb la marra una mena de talús per protegir las plantas. engautar (s') : se metre lo fusil a posita per afustar. S'engautèt, afustèt e tirèt. engaute nm, cf Ubaud Dicort :
« soufflet, giffle ; oreillon, enflure de la
joue » TdF engautejar (s') : se barbolhar las gautas en manjant. engavachament : engorgament (resulta de s'engavachar) engavachar (v. tr.) : embarrassar la gargamèla ; enganar una clau dins la sarralha. engavachar (s') v pron : s'engalhostar (s'embarrassar
la gargamèla) ;
« s’engager, en parlant d’une clef » TdF jos ‘engavacha’ engavelaire,
-aira (~ -airitz) n, cf
Ubaud Dicort : « javeleur,
euse » TdF |
|
|
|
|
|
|