emmagenar [veire imaginar, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : imaginar.

emmagenar [veire imaginar] (s') v pron : s'imaginar.

emmagresir 1 v, cf Ubaud Dicort : « v tr, emmaigrir, amaigrir, v. amagrir » TdF jos ‘enmeigri’

emmagresir 2 (v. intr.) (Alibert) : venir magre ; venir als cans (occ.)

emmagriar v, cf Ubaud Dicort : v. emmagrir. (v. TdF jos ‘enmeigri’)

emmagriment nm, cf Ubaud Dicort : « amaigrissement » TdF ‘enmeigrimen’

emmagrir v, cf Ubaud Dicort : v. emmagresir. (v. TdF jos ‘enmeigri’)

emmainadar (s') v pron (abs. Dicort) : aver d'enfants o de filhas.

emmainatjar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’emménager, s’installer dans une maison » TdF ‘enmeinaja’ (v. mainatge 2)

emmairinar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’accoutrer comme une grand’mère, s’habiller en vieille » TdF ‘enmeirina’

emmaissantir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, rendre méchant, pousser à la vengeance » TdF jos ‘enmeichanti’. (v. maissant)

emmaissar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, saisir dans ses mâchoires » TdF ‘enmeissa’

emmalautir (v. tr.) (R. II, 108) : far venir malaut.

emmalautir (s') : venir malaut ; se trapar una malautiá.

emmalhar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, tordre en forme de ganse l’extrémité d’un lien d’osier ; prendre dans les mailles ; emmêler » TdF ‘enmaia’

emmalholar  v, cf Ubaud Dicort : « v tr, emmaillotter, enlacer » TdF ‘enmaioula’

emmalhonar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, t. de marine, enchaîner, mettre aux fers, v. encadenar » (v. TdF ‘enmaiouna’)

emmaliciar (v. tr.) : far metre en colèra ; pervertir.

emmaliciar (s') : se metre en colèra ; se pervertir.

emmalignar (v. tr.) : far venir pus grèu, pus grèva, pus perilhós, -osa.

emmalignar (s') : venir pus grèu ; s'enverinar (s.f.)

emmaliment (abs. Dicort) : accion o resulta d'emmalir o de s'emmalir.

emmalir (v. tr.) : pervertir (R. V, 523).

emmalir (s') : se pervertir.

emmalit, -ida : pervertit, -ida.

Los emmalits : los meissants (L. 240).

emmalurat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « qui a du malheur, malheureux, euse » TdF ‘enmalura’

emmandar (v. tr.) : refusar d'aculhir / rebufar.

Emmandar la man : mandar un emplastre. (v. Alibert)

emmanetar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, emmenotter, mettre les menottes » TdF ‘enmaneta’

emmanhaguir (v. tr.) : far venir manhac. v. manhac.

emmanhaguir (s') : venir manhac.

emmanhotar (v. tr.) : estropiar una man o un braç.

emmanhotar (s') : s'estropiar una man o un braç.

emmanhotat, -ada : estropiat,-ada d'una man o d'un braç.

emmanilhar (v. tr.) : metre una manilha (manada) a quicòm ; metre una quèrba (manada) a un panièr, un pairòl...

emmanocar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, mettre les feuilles de tabac en manòcas [v. manòca] » TdF ‘enmanouca’

emmanolhar (v. tr.) : engavelar (metre en gavèls)

emmanotar v, cf Ubaud Dicort : v. emmanetar. (v. TdF jos ‘enmaneta’)

emmantelar / emmantolar (v. tr.) : sailar (cobrir d'un mantèl o d'un saile) ; envolopar.

emmantelar / emmantolar (s') : se sailar (se cobrir d'un mantèl o d'un saile) ; s'envolopar.

emmantelir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, envelopper, v. envolopar, emmantelar plus usités » (v. TdF ‘enmanteli’)

emmantolar : v. emmantelar.

Emmanuèl, cf Ubaud Dicort (Dieu amb nosautres) : prenom masc. (v. Emanuèl)

Emmanuèla, cf Ubaud Dicort : prenom fem. (v. Emanuèla)

emmaranhar (v. tr.) : embarrassar / empetegar ; enrambolhar.

emmaranhar (s') : s'embarrassar / s'empetegar ; s'enrambolhar.

emmarar (v. intr.) (abs. Dicort) : s'enanar en nauta mar. (v. çai jos)

emmarar (s') v pron : « gagner la pleine mer » ; se fòraviar en mar ; se pèrdre en mar. (v. TdF ‘enmara’)

emmarcar (v. tr.) (abs. Dicort) : marcar.

emmarcir (s') (abs. Dicort) : doblet de se marcir.

emmargadura nf, cf Ubaud Dicort : « emmanchure d’un habit, d’une robe » TdF ‘enmanchaduro’

emmargaire nm, cf Ubaud Dicort : « emmancheur » TdF jos ‘enmanchaire’

emmargament nm, cf Ubaud Dicort : « emmanchement » TdF ‘enmanchamen’

emmargar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, emmancher, mettre un manche ; organiser, monter un coup, une partie » TdF jos ‘enmancha’  

emmarinar (v. tr.) : « mariner du poisson, de la viande, v. marinar » ; far venir umid, « rendre humide en parlant du vent de la mer ; assouplir, rendre flexible ». (v. TdF ‘enmarina’)

emmarinar (s') 1 v pron : « se mettre au sud, en parlant du vent » ; venir umid a causa del vent marin. (v. TdF jos ‘enmarina’)

emmarinar (s') 2 (abs. TdF) : venir marinièr. (v. emmatelotar (s’))

emmarmusat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « défait, aite, pâle de maladie » TdF jos ‘marmusa’

emmarotar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, donner une marotte, un grain de folie » TdF ‘enmarouta’

emmartelar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, armer d’un marteau » TdF ‘enmartela’

emmascacion nf, cf Ubaud Dicort : « ensorcellement, fascination » TdF ‘enmascacioun’

emmascada nf, cf Ubaud Dicort : « sort jeté, sortilège » TdF ‘enmascado’

emmascaire, -aira [~ -airitz] adj e n : persona que gèta de sòrts (R. V, 270), sortilièr (R. V, 271), -ièira / fachilhièr, -ièira.

emmascament : sortilègi / sòrt (R. V, 270). 

emmascant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « ennuyeux, fastidieux, euse » TdF ‘enmascant’

emmascar 1 (v. tr.) : getar un sòrt / enfachinar / enfachilhar ; « ennuyer, assombrir d’ennui » TdF ‘enmasca 1’.

emmascar 2 v, cf Ubaud Dicort : « v tr, masquer, déguiser, cacher » TdF ‘enmasca 2’.

emmascarar (s') (abs. Dicort) : doblet de se mascarar.

emmascatge nm, cf Ubaud Dicort : « action d’ensorceler, de charmer » TdF ‘enmascage’

emmasticar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, mastiquer ; plaquer, jeter contre, v. empegar » TdF jos ‘mastica’

emmatelotar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « se faire matelot » TdF suppl

emmedusar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, méduser, pétrifier d’étonnement » TdF ‘enmedusa’

emmedusat, -ada adj : « pétrifié, ée » TdF jos ‘enmedusa’, « médusé » (Rapin)

emmelar (v. tr.) : enduire de mèl ; ajustar de mèl.

Emmelar un croston de pan.

Paraulas emmeladas.

Emmelar d'aiga coma bevenda.

emmelar (s') : s'empetegar amb de mèl.

emmenagòg [, -a] (adj e subs. m., cf Ubaud Dicort) : remèdi qu'amòda las menstruas.

emmenar (v. tr.) : demenar / entraïnar ; emportar.

« emmendar » : v. emendar.

emmenestrar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, composer une drogue, un amalgame » TdF ‘enmenestra’

emmental nm, cf Ubaud Dicort : « emmenthal » (Sèrras-Ess.)

emmenucar (v. tr.) : apecilhar / copar menut.

emmenucar (s') : s'apecilhar / s'embrenicar.

emmerçar / esmerçar (v. esmerçar) (v. tr.) : utilizar / emplegar / ocupar ; despensar ; establir / lotjar ; maridar.

 

 

 

emmerçar (s') v pron : « s’utiliser, s’employer » ; s'establir ; se maridar / se cabir. (v. TdF jos ‘enmerça’)

emmèrdament nm, cf Ubaud Dicort : « t. bas, action d’embrener, d’empêtrer, d’ennuyer ou de s’ennuyer » TdF ‘enmerdamen’

emmerdant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « t. bas, embarrassant, vexant, ante, ennuyeux, euse, v. enfectant 2 » (v. TdF ‘enmerdant’

emmerdaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « emmerdeur, -euse » (Per Noste)

emmerdar (v. tr.) : embrenar / concagar ; enfectar ; embestiar / importunar / molestar (R. IV, 247) (v. TdF ‘enmerda’).

emmerdar (s') : se concagar ; s'embestiar.

emmerdosir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, embrener, souiller d’ordure » TdF ‘enmerdousi’

emmesclant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « qui s’immisce, qui brouille ; entreprenant, ante » TdF ‘enmesclant’

emmesclar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, mêler ensemble, embrouiller, v. embolhar » (v. TdF ‘enmescla’)

emmerletar (abs. Dicort) : doblet de merletar, « v tr, créneler » (Laus).

emmetre (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’entremettre, se mêler » (L. 149)

emmetròp, -a (adj. e subs. m. : qu'a una vision normala.

emmetropia : vision normala.

emmetropic, -a : relatiu, -iva a l'emmetropia.

emmicar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, émietter,v. embrenicar » TdF ‘enmica’

emmimarelant, -a adj, cf Ubaud Dicort : « éblouissant, ante » TdF ‘enmimarelant’

emmimarelar (v. tr.) : esbleugir / esbrilhaudar / escalustrar / enlusernar (ofuscar la vista amb una lutz tròp fòrta)

emmimarelar (s') : s'enlusernar.

emmodolonar (v. tr.) : metre lo fen en montets dins lo camp.

emmoirat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « moiré » (Lexic M. Roqueta). (v. moerrat)

emmolencar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’enfoncer dans un terrain gras, dans une fondrière, s’embourber » TdF ‘enmoulenca’

emmolinar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’émietter, se pulvériser, tomber en poudre » TdF ‘enmoulina’

emmolonar ~ amolonar v, cf Ubaud Dicort : v. amolonar. (v. TdF jos ‘amoulouna’)

emmonecar (v. tr.) : envolopar lo cap / encapaironar.

emmonecar (s') : s'encapaironar.

emmonedar ~ amonedar v, cf Ubaud Dicort : v. amonedar. (v. Vayssier jos ‘emmouneda’)

emmoninar (s') : se pintar / s'encigalar ; se bandar ; far la pòta / far lo morre ; venir morrut, -uda.

emmoninat, -ada : t. a. çaisús, « grisé, ée ; boudeur, euse » TdF jos ‘enmounina’.

emmontanhar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, conduire dans la montagne » TdF ‘enmountagna’

emmontanhar (s') v pron : s'empenar (montar sus la pena, sus la cresta d'una montanha) « aller dans la montagne » TdF jos ‘enmountagna’

emmontar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « remonter, v. remontar » TdF ‘enmounta’

emmoquetar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « s’enrhumer du cerveau » TdF ‘enmouqueta’

emmorescar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, habiller à la moresque, travestir, masquer, voiler » TdF ‘enmouresca’ ; « rendre sombre » (Azaïs ‘emmouresca’)

emmorescar (s') : se vestir d'arab ; se travestir ; se desguisar ; « devenir sombre ; se barbouiller de noir » (Azaïs jos ‘emmouresca’).

emmorescarèl, -a adj, cf Ubaud Dicort : « sombre, créant l’obscurité » (Brun Glossari Oc-Fr)

emmorescat, -ada : desguisat, -ada ; travestit, -ida.

emmorescatge nm, cf Ubaud Dicort : « travestissement, déguisement » TdF ‘enmourescage’

emmorgar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, faire moine ou nonne » (L. 149)

emmorralhar / emmorrialar (abs. Dicort) (v. tr.) : cargar un morralh  v. morralh 1 (un morrial) a una bèstia de tira ; far venir morrut ; mandar un emplastre ; muselar (t.a.)

Emmorralhàvem los buòus per las dalhasons.

emmortairar : v. emmortieirar.

emmortaisar (v. tr.) : far una mortaisa. v. mortaisa.

emmortieirar [ ~ emmortairar] (v. tr.) : rebocar / rebatre / perferir (cobrir de mortièr)

emmoscalhar (v. tr.) (abs. Dicort e TdF) : enfuscar (far metre en colèra). (v. encolerir)

emmoscalhar (s') (abs. Dicort e TdF) : s'enfuscar (se metre en colèra). (v. s’encolerir)

T'emmoscalhèsses pas per un pas res !

emmostar (v. tr.) : cobrir de most ; passir amb de most ; empegonir ; beure de most [v. emmostar (s’)].

emmostar (s') v pron : « boire du moût ; s’engluer de moût » ; se comprometre. (v. TdF jos ‘enmousta’)

emmostesir v, cf Ubaud Dicort : v. emmostar. (v. TdF jos ‘enmousta’)

emmotlar (v. tr.) : donar a quicòm la forma d'un mòtle.

emmòtle : mòtle (cavitat que, se i se voja una substància en fusion o en pasta mai o mens liquida que se pren la forma de la cavitat e la sèrva un còp solidificada)

emmotriat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « silencieux, euse » TdF suppl

emmuralhament (abs. Dicort) : accion d'emmuralhar.

emmuralhar (v. tr.) : enrodar d'una paret (muralha) ; enclaure dins una paret. (v. TdF jos ‘enmurar’)

emmuralhat, -ada : enrodat, -ada o claus, -sa dins una paret. (v. TdF jos ‘enmura’)

emmurament nm, cf Ubaud Dicort : « enceinte (des murs) » (L. 149)

emmurar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, murer, entourer de murailles » TdF ; « murer (une porte, une fenêtre) ; emmurer (une personne) » (L. 149)

emmuscar ~ muscar v, cf Ubaud Dicort : « v tr¸ musquer, embaumer » TdF jos ‘musca’.

emmusicar v, cf Ubaud Dicort : « v tr et intr, mettre en musique ; faire de la musique » TdF jos ‘musica’

EMO- : forma prefixada del grèc haima, -atòs (sang)

emoaglutinacion : emodiagnostic.

emoaglutinina : aglutinina.

emobilia : preséncia de sang dins la bila o dins los canals biliars.

emobiologista (m. e f.) : especialista (m. e f.) d'ematologia, de microbiologia e de bioquimia.

emoblastòsi (f.) : tota malautiá tumorala.

emocaterèsi (f.) : destruccion de las cellulas sanguinas.

emocion : trebolament de l'èime per un sentiment (t. a.) ; movement de sensibilitat.

L'emocion lo desparaulèt.

emocionable, -bla : que s'emociona aisidament.

emocional, -a : relatiu, -iva a l'emocion o a las emocions.

Una reaccion emocionala.

emocionant, -a (abs. Dicort) : qu'es la causa d'una emocion, « émouvant » (Fettuciari). (v. esmovent)

De retrobalhas emocionantas.

emocionar (v. tr.) : èsser causa d'un sentiment de plaser, de pena, d'amor, d'òdi, de paur...

emocionar (s') : èsser sul còp d'una emocion.

emocionat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « qui a de l’émotion, ému, ue, v. esmogut » (v. TdF)

emoclasia : emolisi.

emoconcentracion : concentracion del sang.

emocromatòsi (f.) : subrecarga de fèrre dins l'organisme.

emodiagnostic : diagnostic basat sus l'examèn serologic del sang.

emodialisi (f.) : metòde d'epuracion extrarenala que lo tipe n'es lo ren artificial.