emblestar (v. tr.) : empetegar / empachar / embarrassar.

emblodat, -ada : vestit, -ida d'una blòda.

emblotir (s') : tombar coma un blòt / coma una massa.

embobinar 1 v, cf Ubaud Dicort : « v tr, enjôler, embabouiner, v. embaboinar » (v. TdF ‘emboubina’)

embobinar 2 v, cf Ubaud Dicort : « v tr, bobiner, dévider du fil sur une bobine, v. bobinar, debanar » (v. TdF ‘embóubina’)

emboc nm, cf Ubaud Dicort : « levure, premières mailles par lesquelles on commence un filet » (v. TdF jos ‘embouch’)

embocadís : baisadura de doas tortas acostairadas dins lo forn.

embocador nm, cf Ubaud Dicort : « filet que l’on emploie pour prendre les anguilles, à Arles » TdF suppl

embocadura : cima d'instrument de vent que se met dins la boca ; pas per intrar endacòm ; pas de fluvi, pas de ribièira... que s'escampan dins la mar.

emboçadura nf, cf Ubaud Dicort : « embossure » TdF ‘emboussuro’

embocaire, -aira [~ -airitz] n : persona qu'emboca bèstia, nenon o malaut.

embocar (v. tr.) : metre quicòm dins la boca ; manjar ; far manjar nenons o malauts ; engolir ; embucar (far manjar una bèstia per fòrça) ; garnir un fornèl ; ensacar ; creire quicòm ; intrar dins un pas o un canal (mar.) (v. TdF)

Embocar (embucar) las aucas per las engraissar.

Emboquèt alara dins una androna.

embocar (s') : se tocar / se baisar (tortas dins lo forn) ; s'escampar dins la mar (ribièira)

Las tortas s'embocavan, que lo forn èra pichon.

emboçar (v. tr.) : plantar un naviri amb ancoras e cables ; « marier un individu qui n’y était pas bien décidé » TdF ‘emboussa’.

emboçar (s') v pron : s'ancorar ; « se poster » TdF.

embocat, -ada adj, cf Ubaud Dicort : « embouché, ée ; qui a bon appétit, qui mange bien, en parlant des pourceaux » TdF jos ‘embouca’

embocatge : accion d'embocar o de s'embocar.

emboçatge nm, cf Ubaud Dicort : « embossage » (v. emboçar)

embochardir (v. tr.) : enfarnissar / embochardir / barbolhar.

embochardir (s') : se cobrir de nivols (en parlant del cèl)

embochardit, -ida : passit, -ida ; bochard, -a ; cobèrt, -a.

embochinar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, embrouiller, v. embolhar » (v. TdF)

embodelar (v. tr.) : esbosenar / espançar / esventrar / esbudelar ; embrenar / concagar / emmerdar ; passir / embochardir.

embodelar (s') : s'esbosenar / s'esventrar / s'esbudelar / se crebar ; se passir.

embodenament : accion d'esbudelar / d'espançar / de crebar quicòm, de se crebar, de canhar.

embodenar (v. tr.) : esbudelar / esventrar / crebar quicòm.

embodenar (s') : s'esbosenar / s'esventrar / se crebar / s'embodelar / s'esbudelar / canhar.

embodoscar (v. tr.) : empegar / empegomir / envescar ; enfangar.

embodoscar (s') : s'empegar / s'empegomir / s'envescar ; s'enfangar.

embodossar (v. tr.) : prene dins la man e redusir a una bòla ; quichar quicòm dins la man ; amochelar ; rebostoirar ; afatonir ; « envelopper » (v. TdF) ; frelhar.

embodossar (s') v pron (abs. TdF) : s'amochelar ; se rebostoirar ; s'afatonir.

embodracar (s') : s'esbosenar. v. çaisús.

emboemiaire, -aira adj e n : persona que gèta de sòrts o qu'enjaula (que sedusís) / emmascaire, -a / enfachinaire, -a ; enjaulaire, -a / seductor, -tritz.

emboemiar (v. tr.) : getar un sòrt / emmascar / enfachinar.

emboesaire, -aira adj e n, cf Ubaud Dicort : « emboiseur, v. embullaire » (v. TdF ‘embouesaire’)

emboesar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, emboiser, enjôler, v. embullar » (v. TdF)

embofar (v. tr.) : empelar (engolir golardament)

embofelar v, cf Ubaud Dicort : v. embofar. (v. TdF jos ‘emboufa’)

embofir (v. tr.) : far venir embofit, -ida / confle,-a / bodenfle,-a.

embofir (s') : venir confle, -a / bodenfle, -a.

S'embofís de mai en mai, que manja tròp.

embogiar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, bougier une étoffe » TdF

« embogit, -ida » : v. embaugit.

emboiricadòt, -a n, cf Ubaud Dicort : (v. emboiricat)

emboiricar (v. tr.) : embocar / embucar / empafar ; repasimar ; assucar.

emboiricar (s') : s'embarrassar l'estomac.

S'es emboiricat amb de prunas.

emboiricat, -ada part pass e adj : « empiffré, ée ; gras et gros, gros repu » TdF jos ‘embourrica’

emboissa nf, cf Ubaud Dicort : « boîte de fonte, dans laquelle tourne l’essieu d’une roue » TdF jos ‘embouit’

emboissèl nm, cf Ubaud Dicort : « grapillon » (Vayssier jos ‘boutel’) (v. botelh 1)

emboisselaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « grapilleur, euse, celui, celle qui grapille du raisin » (Vayssier jos ‘bouteillayre’)’

emboisselar (v. tr. arc.) : « grappiller, cueillir dans une vigne les grappillons ou petites grappes de raisin laissées par les vendangeurs » (Vayssier jos ‘bouteilla’) ; mesurar de gran amb un boissèl.

emboissonar (v. tr.) : enrodar de boissons.

emboissonar (s') : se ponchar amb de boissons ; s'entravar e cabussar dins de boissons.

emboissonat, -ada : t. a. çaisús.

emboissonir (s') : se mudar en boissons (camp, país...) ; s'entravar dins los boissons.

Los travèrses abandonats s'emboissonisson.

emboit nm, cf Ubaud Dicort : v. emboissa.

emboitadura nf, cf Ubaud Dicort : « emboîture, endroit où les choses s’emboîtent, insertion » (v. TdF)

emboitar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, emboîter, enchâsser ; t. de charron, munir de sa boîte le moyeu d’un roue ; donner un coup  de pied au derrière » » TdF ‘embouita’

emboitatge nm, cf Ubaud Dicort : « emboîtement, action d’emboîter ou de s’emboîter » TdF

embolacar (v. tr.) : ligar una balaja.

embolar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, gorger, appâter une oie » TdF ;  « v tr, adapter des boules de caoutchouc au bout des cornes d’un taureau, pour les rendre inoffensives » TdF suppl

embolar (s’) v pron : « devenir comme une boule, engraisser » TdF Additions

emboldrar (s') : s'enfangar.

embolegaire, -aira (~ -airitz) n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui embrouille » TdF

 

 

embolegar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, embrouiller, entortiller, v. embolhar ; emporter dans un tourbillon, v. envertolhar » (v. TdF)

embolegatge nm, cf Ubaud Dicort : « embrouillement, v. embolhatge » TdF

« embolemiar » : v. emboemiar.

embolh / embulh [veire embolh, cf Ubaud Dicort] nm : enrambolh / desòrdre / rambalh ; grumèl de sang que tapa un vaissèl sanguin.

Me tròbi dins un brave embolh.

embolha : embolh / embulh / enrambolh. v. çaisús.

embolhacat, -ada : enrambolhat, -ada.

embolhaire, -aira [~ -airitz] adj e n : persona que fa de desòrdre.

embolhament : enrambolh / desòrdre.

embolhar / embulhar [veire embolhar, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : enrambolhar / borramesclar.

embolhar / embulhar [veire embolhar] (s') v pron : s'enrambolhar.

embolhatge : accion o resulta d'embolhar o de s'embolhar.

embolhós, -osa : entrenosat, -ada / entremalhat, -ada en desòrdre.

embolia nf, cf Ubaud Dicort : « embolie » (Rapin)

embolidonar v : v. embolidorar.

embolidor nm, cf Ubaud Dicort : v. bolidor. (v. TdF ‘emboulidou’

embolidorar [ ~ embolidonar] (v. tr.) : getar dins una cuba ; getar dins una molièira.

embolidorar [ ~ embolidonar] (s') v pron : s'enfonzar dins una molièira.

embolismal, -a adj, cf Ubaud Dicort : « t. sc., embolismique, intercalaire » TdF

embolisme nm, cf Ubaud Dicort : « t. de chronologie, embolisme, intercalation » TdF

« embollar » : v. embolnar.

embolnada : canhada / vedelada / cagada / avalancada.

embolnador : afondrament / esfonduda.

embolnar (v. tr.) : esventrar ; obrir lo ventre ; curar lo ventre d'un animal ; esbosenar (t.a.)

embolnar (s') : s'afondrar / s'esbosenar ; s'enrambolhar / se borramesclar / s'entrenosar.

embolnèri nm / embolnenc nm : vedelada / cagada / avalancada.

embolon nm (Alibert ; abs. Dicort) (plt.) : èrba de Nòstra Dama. ( Verbascum thapsus)

embolum nm, cf Ubaud Dicort : « volume, embarras, v. embalum, volum » (v. TdF)

embolzen nm, cf Ubaud Dicort : « éboulement » (Laus ‘embosen’)

embolzenada nf, cf Ubaud Dicort : « éboulis, amas de terres, de matières éboulées ; éboulement, action de s’ébouler » (Vayssier ‘embousenado’)

embolzenadura nf, cf Ubaud Dicort : v. embolzenada. (v. TdF jos ‘embousenado’)

embolzenar (v. tr.) (v. Ubaud Dicort e  Alibert) : doblet d'esbosenar / d'embosenar, « éventrer, vider, en Languedoc, v. curar, esbudelar ; renverser, maltraiter, v. abausonar » (v. TdF jos ‘embousena’).

embolzenar (s') : se fendasclar ; se crebar ; s'esboldrar.

embon nm, cf Ubaud Dicort : « t. de marine, fermure, bordage qui se met par couples entre les préceintes ; soufflage » TdF

embondir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, combuger une futaille ; faire tremper une étoffe dans l’eau, pour que le tissu se resserre » TdF

embonetar (v. tr.) : cargar un bonet / embeguinar.

embonetar (s') : se cargar un bonet / s'embeguinar (t. a.)

embonilh nm : lo boton del ventre / lo boton mèstre ; trauc dins l'arbre d'un araire, d'una mossa, d'un brabant... ; mandre / torilhon ; golet entre las cambras d'una bordiga ; « champignon comestible » (v. TdF jos ‘embourigo’).

França se prend sovent per l'embonilh del mond.

emboniment : assadolament ; refasti.

embonir (v. tr.) : assadolar / repasimar ; far refasti / rebutar.

embonir (s') : s'assadolar ; se repasimar ; se rebutar.

embonissent, -a adj : qu'assadola / que repasima / que rebuta, « fastidieux » TdF.

« embonnar » e derivats : v. embolnar.

emboquetar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, garnir de bouquets, fleurir » TdF

emboquetar (s’) v pron : « se parer d’un bouquet » TdF jos ‘embouqueta’

emboquinar (v. tr.) : copar los entamenons d'una torta.

emborbar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, embourber » TdF

emborbossar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, cacher, envelopper sans ordre, v. embodossar » (v. TdF)

embòrd [embord, cf Ubaud Dicort] nm / embòrda (v. emborda) : barutèl / sedaç / baruta / tamís ; mena de jòc d'azard, « v. carabassa » (v. TdF ’embourd’).

emborda nf, cf Ubaud Dicort : « tamis, en Languedoc » TdF

Passar a l’emborda, passer à l’étamine ; éplucher, critiquer. (v. TdF)

embordada : sedaçat / contengut d'un tamís.

embordaire nm, -a : patron o patrona d'un jòc d'embòrd.

embordar (v. tr.) : manténer amb d'apièjas un naviri encalat.

embordescar (s') : s'emmoscalhar ; s'empebrinar ; s'emportar ; far lo morre / far la pòta.

S'embordesca per un pas res.

embordièr, -ièira : persona que fa d'embòrds / de sedaces / sedaçaire,-a / tamisièr, -ièira.

embordigar (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « se blesser à  des buissons [v. bordigàs] » (Sèrras-Ess.)

embordir (v. tr.) : ennasicar / enfleumar.

embordir (s') (abs. TdF) : s'ennasicar / s'enfleumar.

embordufat, -ada adj e n, cf Ubaud Dicort : « déguenillé ; gueux, mendiant » (Vayssier)

embordura nf, cf Ubaud Dicort : « entournure d’un habit, v. escavadura » (v. TdF)

emborgesiment nm, cf Ubaud Dicort : « embourgeoisement » (Rapin)

emborgesir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, embourgeoiser » (Laus)

emborgesir (s’) v pron : « s’embourgeoiser » (Laus)

emborginar (v. tr.) : prene dins un filat ; tapar las banas d'un taure abans de lo deslargar per carrièiras « enlacer, attacher un câble aux cornes d’un taureau pour le lancer dans les rues et se divertir sans danger » TdF. (v. borgina)

emborginar (s') : se prene dins un filat.

emborjar (v. tr.) : trebolar.

emborlhar [ ~ aborlhar, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : far venir bòrlhe.

emborlhar [ ~ aborlhar] (s') v pron : venir bòrlhe per accident.

embornal : trauc d'evacuacion de cada part d'un naviri ; trauc d'evacuacion de cada part d'una calçada...