|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
embarcador : airal destinat a l'embarcament. embarcament : accion d'embarcar o de s'embarcar. embarcar (v. tr.) : metre, o far montar, dins una barca o una nau ; enganar dins un afar de mal mestrejar. embarcar (s') : montar dins una barca o una nau ; s'enganar dins un afar de mal mestrejar ; prene la mar ; s'encaminar / morir. embarcassar (s') : s'embarrassar ; s'enfangar (s.f.) embarcatge : accion d'embarcar ; çò embarcat ; lo contengut de la barca. embarda : bast de bèstia de tira. embardada nf, cf Ubaud Dicort :
« t. de marine, mouvement de rotation que l’on fait
faire à un navire qui est à l’ancre ; fausse
manoeuvre » TdF embardar 1 (v. tr.) :
enfangar ; forçar una nau cap a òrsa e a poja ;
embardassar (v. TdF
‘embarda ’) ; embardar (s') : s'enfangar. embardar 2 (v. tr.) : metra la bardèla a una bèstia de tira. embardassar (v. tr.) : bardassar / estramassar / aturar / esturassar / aplatussar (far tombar amb violéncia) embardassar (s') : s'aplatussar amb violéncia. embardissar (abs. Dicort e TdF) (v. tr.) : doblet de bardissar. embardissar (s') (abs. Dicort e TdF) : s'enfangar (s.p. e s. f.) embardonar (v. tr.) : metre la bardèla a una bèstia de tira. embarg nm (R. III, 111) : empachament. embarga : persona a carga. embargaire, -aira n : ferralhaire, -a / trochamandejaire, -a ; maquinhon, -a de ròssas vièlhas ; desobrat, -ada e pintonejaire, -a. embarganhar (v. tr.) : enrambolhar un afar ; empetegar ; enganar q.q. dins un afar marrit. embarganhar (s') : s'enganar dins un afar marrit. embarganhat, -ada : enganat, -ada dins un afar marrit. embargar (v. tr.) : embarrassar / entrepachar / desajudar. embargar (s') : tròp embraçar / tròp entreprene. embargatge nm, cf Ubaud Dicort :
« action d’empêcher ou de d’entraver,
difficulté » TdF embarginaire, -aira n : trucaluna (m. e f.) embarginar (v. tr.) : far de causas azardosas o
fantasiosas. embargo nm, cf Ubaud Dicort :
« embargo, v. barrada 1 plus usité » TdF embarjada nf, cf Ubaud Dicort :
« grand soufflet, v. gautàs ;
lazzi » TdF embarjar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, souffleter » TdF embarra : entrava ; empachament. embarrada : jaça en montanha. embarrador 1 nm : filat que barra un riu o una ribièira. (v. TdF) embarrador 2, -doira adj, cf Ubaud Dicort : « propre à être
enfermé, -ée ; qui doit être
enfermé » (v. Palay) embarraire, -aira [~ -airitz] adj e n : persona qu'embarra (t. a.) embarrament : empresonament. embarrar (v. tr.) : barrar (metre la barra) / tampar ; claure ; empresonar ; margar la barra del truèlh ; entravar ; arrestar una ròda amb una barra. embarrar (s') : se claure ; se reclaure. embarràs : tot çò qu'entrepacha (tot çò qu'empacha) embarrassada adj f :
prens (femna qu'espèra de familha). (v. gràvia) embarrassaire, -aira [~ -airitz] adj e n : persona entrepachosa. embarrassant, -a : entrepachós, -osa. embarrassar (v. tr.)
(abs. Dicort) : entrepachar
(far obstacle), « embarrasser » (Rapin, Basic) ; encénher / emprenhar / engrossar [v. embarrassada]. embarrassièr, -ièira adj e n :
« personne embarrassante » TdF, « faiseur d’embarras » (Azaïs) embarrassiu, -iva / embarrassivol, -a adj [ ~ embarrassívol adj m e f (v. –ÍVOL)] : que fa obstacle, qu'embarrassa. embarrassós, -osa adj / embarrassièr, -ièira (v. embarrassièr): que fa obstacle, qu'embarrassa. embarrat 1 nm : sentor d'ostal tròp reclaus. Sentís a embarrat, cal obrir la fenèstra. embarrat 2, -ada adj : claus, -a ; reclaus, -a embarratge : accion o resulta d'embarrar. embarrenc nm, cf Ubaud Dicort :
« aven, puits naturel »
(Carrasco) embarretinar (v. tr.) : embeguinar. embarretinar (s') : s'embeguinar. embarri (m.) (TdF ; abs. Dicort) : empara / barri (paret / muralha) ; nivol a
l'asuèlh. (v. barri) embarriar (v. tr.) : enrodar de parets (muralhas) embarriar (s') : s'anivolar (se cobrir de nivols) embarricar (v. tr.) : metre en barrica. embarrieirar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, entourer de
barrières »
(Alibert) embarrieirar (s') : s'embarrar / se claure / se reclaure. embarrilhar (v. tr.) : metre en barril. embartassar (v. tr.) : enrodar de bartasses (de boissonalha) embartassar (s') : se cobrir de bartasses ; s'amagar dins un bartàs ; s'empetegar dins un afar marrit (t. a.) embàs (adv.) (abs. Dicort) : al dejós de ; aval ; acapval. (v. bas (en -)) D'ennaut-embàs : de naut en bas. |
|
embàs (l'-) nm (abs. Dicort) : l'airal pus bas. (v. enbàs) embasa nf, cf Ubaud Dicort :
« t. d’armurier et de serrurier, embase, assiette,
appui » TdF « embassada - embassador » (fr.) : v. embaissada - embaissador (los 2, non preconizats Dicort). embassament nm, cf Ubaud Dicort :
« soubassement » (v. TdF) embast nm / embasta nf : soma d'argent jogada a las cartas, « somme que l’on joue pour se décharger entre perdants ; charge, responsabilité » (TdF jos ‘embast’). embastada : carga / responsibilitat. embastaire, -aira [~ -airitz] : persona que basta una bèstia de tira. embastar (v. tr.) : bardar (cargar lo bast a una bèstia de tira) ; « charger quelqu’un d’une chose incommode, v. embanastar ; t. de jeu, passer à quelqu’un ce qu’on avait perdu » (v. TdF) ; se cargar o se laissar cargar de quicòm de penible. embastar (s’) v pron : « jouer à l’acquit, jouer à qui paiera
le tout » TdF jos
‘embasta’ embastardiment : descasença (accion o resulta de s'embastardir) embastardir (v. tr.) : abastardir (agachar q.q. coma un bastard) ; deseretar q.q. ; renegar q.q. embastardir (s') : pèrdre las qualitats de sa raça / descaire / descàser / s'aborrir / s'avilir. (v. TdF jos ‘embastardi’) embastardit, -ida : t. a. çaisús. embastatge : accion d'embastar (t. a. d'embastar) embastilhar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, embastiller » (Per
Noste, (Sèrras-Ess.) embastonar (v. tr.) : armar q.q. d'un baston ; bastonar / batre (tustar amb un baston) embat nm : ventolin / zefir, « vent de mer, brise du sud qui pousse les navires dans le Rhône ; lieu détourné, lieu d’aisances ; ébat, troupe qui s’ébat » (v. TdF). A
l’embat, à l’écart (v. Ubaud Dicort e TdF) ; en aval (L. 137) embatatge : accion o resulta de cerclar de ròdas. embatoira : fòssa per cerclar de ròdas. embatre (v. tr.) : cerclar una ròda. embatre (s') : s'esbatre / se divertir / se galaminar. « embatumar » : v. embetumar. embauç : balç / avenc / bosoire / degolau / precipici. embauçada nf, cf Ubaud Dicort : « creux,
fosse ; mauvaise affaire où on s’est engagé ;
tas de choses empilées » TdF ‘embaussado’. embauçador nm / embauçada (v. embauçada)
: precipici [v. embauç] (v. TdF ‘embaussadou’) ; tracanard. embauçar / embalçar [veire
embauçar, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : getar dins un
precipici ; mal enregar un afar ; enfonsar / enfonzar ; arroïnar ; « empiler,
entasser du bois » TdF ‘embaussa’. embauçar (s') / embalçar (s') [veire embauçar (s’)] v pron : se getar o tombar dins un precipici ; èsser o venir montuós ; « s’entasser ». (v. TdF jos ‘embaussa’) embaucha : accion o resulta d'engatjar q.q., de logar q.q. embauchaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « embaucheur,
-euse » (Per Noste) embauchar (v. tr.) : engatjar q.q. / logar q.q. / empruntar q.q. (v. TdF) embauchar (s') : se logar ; se metre a trabalhar per q.q. embaudament nm, cf Ubaud Dicort :
« étonnement » (Sèrras-Ess.) embaudat, -ada adj : estonat, -ada. (v. TdF) embaudufar (v. tr.) : endormir coma una baudufa ; engordir. embaufumar v, cf Ubaud Dicort :
« v tr, encenser avec
des louanges, cajoler, enjôler, mystifier, v. encensar ; empuantir, infecter, v. empestar »
(v. TdF) embaugit, -ida : baug, bauja. v. baug. embaulhar (v. tr.) : estabordir / estordir. embaumadura [ ~ embalmadura, cf Ubaud Dicort] nf : òlga / a / redoléncia / aròma (sentor bona) embaumaire [ ~ embalmaire], -aira [~ -airitz] adj e n, cf Ubaud Dicort : persona qu'embauma un defuntat. embaumament ~
embalmament nm,
cf Ubaud Dicort :
« embaumement » TdF embaumant [ ~ embalmant], -a adj : que nòl / que sentís a bon. embaumar 1 [ ~ embalmar 1, cf Ubaud Dicort] (v. tr. e intr.) : empachar la putrefaccion ; nòler / nòlre / sentir a bon / perfumar ; « charmer, enchanter, séduire » TdF ; embaumar (s') ~ embalmar (s') v pron : « prendre un
air de santé » (Alibert) (v. TdF jos ‘embauma 1’) embaumar 2 [ ~ embalmar 2, cf Ubaud Dicort] (v. tr.) : claure dins una bauma (cauna / cavèrna) embaumar (s') [ ~ embalmar (s')] v pron : se claure dins una bauma. (v. TdF jos ‘embauma 2’) « embaunhar
» : v. engaunhar. embaurada : reganh / reganhada / rebufal /
rebufada ; castic / refresquèri / remocada / correccion. embauraire, -aira adj e n : persona qu'englaja, que reganha o que castiga. embaurar (v. tr.) : espaurir / espaurugar (far paur a q.q.) ; trebolar bravament ; englajar / esglasiar. embaurar (s') : se trebolar ; prene paur. « embauriar » v 1 : v. embaulhar. (v. Alibert) embauriar
2 v : v. embaurar o embaurir, cf Ubaud Dicort. embaurir v, cf Ubaud Dicort :
v. embaurar. (v. jos embauriar
2) embausemant,
-a adj, cf Ubaud Dicort :
v. embaumant. (v. TdF jos ‘embaumant’) embausemar
v, cf Ubaud Dicort :
v. embaumar 1. (v. TdF jos embauma’) embavada : sofla / bufa / viragaug / mifla / emplastre. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|