caulet (plt.) : caul. (Brassica oleracea)

caulet bastard : caulilh. (Cochleria draba)

caulet brut : caulet d'ivèrn (Brassica oleracea acefala)

caulet capús [caulet cabús, cf Ubaud Dicort] nm : caulet bonharut (Brassica oleracea capitata)

caulet crespat (abs. Dicort) : (Brassica crispa) (v. caulet milanés)

caulet d’ase nm, cf Ubaud Dicort : « bardane, plante ; digitale pourprée ; molène » TdF

caulet d’ivèrn nm, cf Ubaud Dicort : v. caulet verd. (v. TdF jos ‘caulet-verd’)

caulet de Brussèlas (abs. Dicort) : (Brassica oleracea gemmifera) (v. caul verd)

caulet de cabra (plt.) : (Cerinthe) (v. TdF)

caulet de chin nm, cf Ubaud Dicort : « mercuriale vivace, plante » TdF

caulet de lop nm, cf Ubaud Dicort : « espèce de plante, connue en bas Limousin  » TdF

caulet de sèrp (plt.) (abs. Dicort) : (Arum) (v. figuieiron)

caulet marin nm, cf Ubaud Dicort : « chou marin, crambe maritima (Lin.), plante ; patience, autre plante » TdF

caulet milanés nm, cf Ubaud Dicort : « chou frisé, variété du chou cabus » TdF

caulet pascalenc nm, cf Ubaud Dicort : « chou pancaliers, variété de chou » TdF jos ‘caulet-pascalet’

caulet palmista nm, cf Ubaud Dicort : « chou palmiste, arbre » TdF

caulet ponchut nm, cf Ubaud Dicort : « variété de chou qu’on plante en octobre » TdF

caulet roge nm, cf Ubaud Dicort : « chou rouge » TdF

caulet verd nm, cf Ubaud Dicort : « chou vert, chou de Bruxelles » TdF

caulet-arpian nm, cf Ubaud Dicort : v. caulet-bròca. (v. TdF jos ‘caulet-broco’)

caulet bròca [caulet-bròca o caulet-bròcol (forma benlèu melhora, v. Ubaud Dicort Errata web)] nm : (Brassica oleracea botrytis)

caulet-capuchin nm, cf Ubaud Dicort : « variété de chou cabus » TdFcaulet-capouchin’

caulet flòri [caulet-flòri] nm : (Cyma) (v. caul-flor)

caulet nap [caulet-nap] nm : (Brassica napa)

caulet raba [caulet-raba] nm : raba caul (Brassica aricina) ; « colza » TdF

caulet-rabent nm, cf Ubaud Dicort : « chou rave » (v. Rapin)

cauletaire, -aira n : persona que fa venir de caulets.

cauletalha nf sing, cf Ubaud Dicort : v. caulilha.

cauletàs : caulet gròs.

cauletièira nf : v. caulièr.

cauletièr 1, -ièira  adj e n : animal o persona qu'aima los caulets. (v. TdF cauletié 1’)

cauletièr 2 nm, cf Ubaud Dicort : « fauvette de Provence, oiseau » (v. TdF cauletié 2’)

cauleton nm : caulet pichon ; « cœur de chou ; jeune pousse de chou ; chou des champs ; cranson drave, plante ; coquelourde, plante ; béhen, plante ; ornithope, plante » (v. TdF).

CAULI- : forma prefixada del latin caulis (tige / tija / camba)

caulibèla (plt.) : (Silene inflata)

caulichon nm, cf Ubaud Dicort : cauleton (caulet pichon)... (v. cauleton  [v. TdF jos ‘cauletoun’]) ; « (à un enfant) terme affectueux : petit chou, préféré » (Brun Glossari Oc-Fr)

caulicòla (adj m. e f.) : dich dels organismes que vivon sus la camba o las brancas dels arbres e dels arbusts.

caulièira nf, cf Ubaud Dicort : « carré de choux, champ planté de choux » TdF cauliero

caulièr 1 nm / cauletièira nf (los 2, Alibert) n : airal plantat amb de caulets.

caulièr 2, -ièira adj, cf Ubaud Dicort : v. cauletièr 1. (v. TdF jos ‘cauletié 1’)

caulifòrme, -ma (abs. Dicort) : de la forma d'una camba de planta.

cauligal (plt.) : (Rumex)

caulilh : caulet bastard. (Cochleria draba)

caulilha nf sing : los caulets en general ; « carré de choux ; rejeton de chou » (v. TdF cauliho’).

caulinar, -a [caulinari, - ària, cf Ubaud Dicort] adj : relatiu, -iva a una camba de planta.

caulistre : calhada.

caul-nap nm, cf Ubaud Dicort : (v. caulet-nap)

CAULO- : forma prefixada del latin caulis (tige / tija / camba)

caulobacteria : bacteria dotada d'un pedoncul.

caulobacteriacèas (f. pl.) : familha de bacterias.

caulocalina : calina necessària per far créisser la camba de las plantas.

caulogenic, -a : que sortís d'una camba de planta.

caul-raba nm, cf Ubaud Dicort : v. caulet-raba. (v. TdF jos ‘caulet-rabo’)

caum ~ calm nf, cf Ubaud Dicort 2022 : v. calm 1

cauma 1 nf : granda calor vaborenca / calorinada / calimàs (v. TdF caumo 1’) ; abric contra la calor ; ochava del bestial ; pausa (v. TdF caumo 2’) ; cessacion de trabalh per obténer quicòm ;

cauma 2 nf, cf Ubaud Dicort : monteton de cambe o de blat negre (v. TdF jos ‘caumo 2’).

cauma 3 [veire caum nf, cf Ubaud Dicort 2022] / calma (abs. Dicort) : planòl rocalhut al pè d'una montanha « plateau ordinairement rocheux qui domine une montagne ; croupe de montagne » (Azais ‘caumo’ ; e v. TdFcaumo 3’)

caumaci nm / caumanhàs / caumàs nm : calor vaborenca.

caumada 1 nf : (prangièira), cf Ubaud Dicort.

caumada 2 nf : bòrd de teulada.

caumador : airal solombrós per far ochavar lo bestial.

caumaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « chômeur, -euse » (Laus, Basic), « gréviste » (Lagarde, Basic)

caumanhàs : caumaci v. pus naut.

caumanhassa nf, cf Ubaud Dicort : « touffeur insupportable » TdF jos ‘caumagnas’

caumanhièr 1, -ièira adj : que crenta la calor ; « exposé à la chaleur » (Alibert) ;

caumanhièr 2 nm (abs. Dicort e TdF) : airal al solelh (v. çai sus). (v. solelhador)

caumar (v. intr.) : afalhocar de calor ; se pausar ; esperar ; s'arrucar coma las fedas per escapar a la calor ; refusar de trabalhar en signe de protestacion ; « (être sans travail) chômer » (Laus) ;  « chauffer, couver » TdF.

Quand fa caumaci, las fedas cauman.

caumàs : caumaci v. pus naut.

caumassa nf, cf Ubaud Dicort : « touffeur, chaleur étouffante » TdF

caumassejar (v. intr.) : far una calor vaborenca.

caumassida nf : synonim de caumaci (v. Falissard)

caumassut, -uda adj, cf Ubaud Dicort : « lourd » (v. Carrasco)

Es caumassut, il fait lourd. (v. Carrasco)

caumat, -ada : que s'es afregit, -ida.

Sopa caumada.

caumatge : manca de trabalh.

caumeta (abs. Dicort) / calmeta nf : calma pichona v. calma 2.

caumièr, -ièira adj : persona que crenta la granda calor. (v. TdF)

caumós, -osa adj (v. Ubaud Dicort e TdF) : espaciós, -osa.

caumosir [veire camosir, cf Ubaud Dicort] (v. intr. ) : mosir.

caumosir [veire camosir] (se) v pron : se mosir.

caumosit [veire camosit], -ida : mosit, -ida.

De pan tot caumosit nos balhavan !

cauna : cròs / cròsa ; cavitat ; balma / bauma ; tuta ; tuna ; cavèrna ; iga.

Una cauna de sèrp.

caunar (v. tr.) : cavar ; tunar.

caunar (se) : se manar de per dedins.

caunat, -ada : cavat, -ada ; tunat, -ada ; manat, ada.

cauneta : balma / bauma pichonèla ; tuna pichonèla.

caunha nf, cf Ubaud Dicort : v. cauna. (v. Alibert)

« caunhàs » (caunhàs nm, cf Ubaud Dicort) : v. cauma. (v. Alibert)

caunièira : nevièr dins un clòt (v. TdF cauniero’) ; cunhièira de nèu ; iga.

 

 

caunilh (plt.) : èrba de la cloca. (Silene inflata)

caunilh salvatge (plt.) : (Gypsophila vaccaria) ; (Ornithopus) ; (Cochlearia) ; (Draba) ; (Saponaria)

caunilha : balmèla / baumèla / balmeta / baumeta.

caunir (v. tr.) : enterrar ; claure dins una cavitat.

caunit, -ida : enterrat, -ada.

caunut, -uda : bornhut, -uda.

caupilh / chaupilh [veire caupilh, cf Ubaud Dicort] nm : patolha / tautàs / fangàs / fangalhàs.

caupilhar / chaupilhar [veire caupilhar] (v. intr.) : patolhar / fangassejar.

caupinar (v. tr.) : doblet de caupir.

caupir (v.tr.) : somsir / prautir / pompir ; carpinhar.

caupir (se) : se somsir / se prautir / se pompir.

caupisar [veire calpisar, cf Ubaud Dicort] / calpisar (v. tr.) : prautir ; marchar suls pès de q.q.

caupisar [veire calpisar] / calpisar (se) v pron : se marchar suls pès.

caupit, -ida / chaupit [veire caupit], -ida : t. a. del vèrb caupir.

caupol nm, cf Ubaud Dicort : « sorte de navire » (L. 72)

caupre 1 (non preconizat Dicort) : v. caber.

caupre 2 [veire calpre, cf Ubaud Dicort] / calpre nm : mena d'arbre. (Carpinus betulus)

cauput, -uda part pas (< caber) e adj, cf Ubaud Dicort : « contenu, tenu, ue » TdF jos ‘caupre 1’

cauquèla 1 nf (Alibert ; abs. Dicort) : gatilh / cotiga.

cauquèla 2, nf : veire coquèla (v. Ubaud Dicort e TdF jos ‘couquello’)

cauquièira nf, cf Ubaud Dicort : « airée, gerbes qui sont foulées par les chevaux » TdF cauquiero 2’

cauquièr nm, cf Ubaud Dicort : « entaille qui tient les pédales du métier de tisserand assujeties » TdF

cauquilha : clèsc / clòsc ; cauquilhatge de mar ; clausissa.

Plegar sas cauquilhas : se prene sos afars e partir ; se laissar morir.

cauquilhada : cofelhada / tufarèla (mena d'alauseta)

cauquilhada de garriga nf, cf Ubaud Dicort : « espèce de cochevis que Buffon nomme ‘coquillade’ » TdF couquihado

cauquilhadon nm, cf Ubaud Dicort : « petit cochevis, jeune cochevis » TdF

cauquilhard nm, cf Ubaud Dicort : « pèlerin qui porte des coquilles, coquillard, mendiant » TdF couquihard

cauquilhat, -ada adj : « huppé, ée, v. capelut, tufat » (v. TdFcouquilhat’ jos couquiha’)

cauquilhatge : cauquilha / clèsc / clòsc ; arcèli.

cauquilhatjon nm, cf Ubaud Dicort : « petit coquillage » TdF

cauquilheta nf, cf Ubaud Dicort : « petite coquille » TdF

cauquilhon : morelhon (mena d'anet)

cauquilhós, -osa : abondós, -osa en cauquilhas.

cauquilhum nm sing : los cauquilhatges en general.

caurada : nap / nabet.

caure v (non preconizat Dicort) : v. caber.

caurèla nf, cf Ubaud Dicort : « valériane rouge, plante » TdF

« caurelhar » / « caurilhar » : v. calelhar.

« caurilh » : v. caulilh.

« caurilha » : v. caulilh [caulilha. (v. Ubaud Dicort e TdF jos ‘cauliho’)]

caus [ ~ cas 3] nm, cf Ubaud Dicort : trauc d'agulha ; dolha.

caus (a la -) (loc. prepositiva) (v. Ubaud Dicort e Alibert) : al pè de / al ran de / ran de.

caús [ ~ gaús] nm, cf Ubaud Dicort : chòt ; duganèl ; nuchola.

causa : motiu ; procès ; èstre / estre / sestre / daquòs ; farda vièlha. (v. TdF causo’ 1 e 2)

causa de (a -) / en causa de loc prep, cf Ubaud Dicort : « à cause de » TdF joscauso 1’

causa que (a -) loc conj, cf Ubaud Dicort : « à cause que » TdF joscauso 1

causa que (per -) loc conj, cf Ubaud Dicort : « parce que » TdF joscauso 1

causa-causeta nf, cf Ubaud Dicort : « jeu d’enfants qui consiste à se proposer mutuellement quelque énigme » TdF

causal, -a adj, cf Ubaud Dicort : « causal, -e » (Laus)

causalisme nm, cf Ubaud Dicort : « (philo.) causalisme » (Rapin)

causalitat nf, cf Ubaud Dicort : « causalité » (Rapin)

causar (v. intr.) : èsser causa que ; èsser causa de ; ocasionar.

causatiu, -iva adj, cf Ubaud Dicort : (gram.) « causatif, ive » TdF

cause nm, cf Ubaud Dicort : « machin, objet, chose, en style familier ; Chose, pour désigner quelqu’un dont on a oublié le nom, v. èstre » TdF

causejar (v. intr.) : plaidejar ; discutir.

causelar (v. tr.) : glaçar / gelar.

causeron nm, cf Ubaud Dicort : « variété de raisin noir, connue dans le Gard » TdF

causet nm, cf Ubaud Dicort : « pièce de bois de la galerie d’un chariot » TdF

causeta / causòta nf : babòia / besucarieta / bagateleta ; fardeta de nenon.

causic nm, cf Ubaud Dicort : « raifort sauvage » TdF

causida : tria ; causiment / preferéncia ; recuèlh de tròces causits.

Causida per las escòlas.

Avèm pas la causida : podèm pas causir.

causidament adv : après causir.

causidet, -a adj, cf Ubaud Dicort : « dim.  lang. de causit » (v. TdF joschausi’),  « (fam.) choisi » (Rapin)

causidor 1, -doira n, cf Ubaud Dicort : persona que pòt causir (v. Alibert) ; « celui qui distingue, qui discerne » (L. 72).

causidor 2, -doira adj, cf Ubaud Dicort : « à choisir » (L. 72)

causificacion nf, cf Ubaud Dicort : « chosification » (v. causificar)

causificar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, chosifier » (Per Noste)

causiment : causida ; preferéncia.

causir (v. tr.) : triar / far una tria / far una causida.

causir (se) : s'apariar après far una tria.

causisca adv, cf Ubaud Dicort : « à la bonne heure, passe pour cela, v. basta » (v. TdF)

causisseire, -eira (~ -eiritz) n, cf Ubaud Dicort : « celui qui choisit » (Rapin)

causit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « choisi, ie » TdF joschausi

causòta nf : v. causeta. (v. Laus)

« caussada » nf : terrissa ; restanca / peirada / levada. v. calçada (non preconizat Dicort) e cauçada.

Caussada (abs. Dicort) : nom de vila d'Occitània.(v. Cauçada)

« caussana » : v. capçana.

caussanèl 1 nm  : tap rocalhut ; tap fèrm.

caussanèl 2, -a adj e n (v. Ubaud Dicort: « habitant d’un causse » (v. Alibert). (v. caussenard)

« causse » e derivats (fr.) (causse nm  (v. C.L.O. § 5.4 e Dicort) : v. cauce 1 (non preconizat Dicort).

Causse de Larzac n pr m, cf Ubaud Dicort : « causse du Larzac »

caussegòl nm, cf Ubaud Dicort : « seigle des Causses » (Rapin). (v. caucegal, consegal)

caussèla nf, cf Ubaud Dicort : cadavre de mainatge, de cabrit o d'anhèl) ; clòsca pichonèla; tabatièira ; persona nècia ; enterrament de mainatge. (v. caucèla)

caussenard, -a adj e n, cf Ubaud Dicort : « habitant des Causses » TdFcaussenard’. (v. causse)

Una feda caussenarda, une brebis des Causses, race ovine particulière, de petite taille. (v. TdF)

Un caussenard,  un mouton des Causses. (v. TdF)

causset nm, cf Ubaud Dicort : « petit causse, suite de collines arides et calcaires qui sont au-dessous des Causses » TdF

caussinhòl, -a adj e n (v. Ubaud Dicort) : v. caussenard. (Vayssier joscòussenard)

caustic, -a adj e nm, cf Ubaud Dicort : « adj t. sc., caustique, v. cosent, ponchut 2, prusent » (v. TdF jos 'causti')

Un caustic, un caustique ; un cautère. (v. TdF)

causticitat nf, cf Ubaud Dicort : « causticité » (Laus, Per Noste)