|
|
|
|
|
|
afebrit, -ida : febrós, -osa ; apassionat, -ada. afeccion : sentiment tendre ; alteracion de la santat. Afeccion mairala o pairala pels mainatges lors. Afeccion dels rens, del còr, de la botariga... afeccionadament : amb passion. afeccionaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui anime, exhorte, encourage » TdF ‘afeciounaire’ afeccionar (v. tr.) : aimar. Afecciona sos felens e sas felenas. afeccionar (s') : s'apassionar per q.q. o per quicòm. afeccionat, -ada : apassionat, -ada per q.q. o per quicòm. afectable, -bla : que pòt èsser afectat, -ada. afectacion : manca de natural ; emocion granda ; destinacion ; nominacion a un pòst. afèctament nm, cf Ubaud Dicort : « parure, ornement, artifice » TdF ‘afetamen’ afectar (v. tr.) : pertocar ; alterar (R. II, 46) ; far lo semblant ; destinar quicòm a un usatge determinat. (v. TdF ‘afeta’) La mòrt de sa femna l'a vertadièirament afectat. De tròp fumar a bravament afectada sa santat. Afectava un amor que ressentissiá pas. Afectèt aquela soma a de bonas òbras. afectariá nf, cf Ubaud Dicort : « afféterie » TdF ‘afetarié’ afectat, -ada (t.a.) : pertocat, -ada ; alterat, -ada... afècte nm, cf Ubaud Dicort : « psych. affect » (Rapin) afectiu, -iva (R. II, 32) : relatiu, -iva a l'afeccion. afectivitat nf, cf Ubaud Dicort : « affectivité » (Rapin) afectuós, -a : plen, -a d'afeccion. Ni per las aparéncias es bravament afectuós. afectuosament : d'un biais afectiu. afectuositat nf : qualitat de q. q. d'afectuós. afedonar v, cf Ubaud Dicort : « v intr, mettre bas, en parlant d’une jument, v. polinar » (v. TdF). (v. fedonar) afejonir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « se passionner pour le jeu, v. ajoguir » (v. TdF). (v. fejon) afelibrir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « prendre goût à la poésie provençale, s’initier au Félibrige, néologisme » TdF afelibrit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « passionné par le Gai Savoir, amateur de littérature provençale » TdF afemeliment : accion de s'adonar a las femnas ; accion de revertar las femnas. afemelir (v. tr.) : donar l'amor del sèxe feminin ; far revertar una femna. afemelir (s') : s'adonar a las femnas ; revertar las femnas. D'ont mai va d'ont mai s'afemelís. afemelit, -ida : p.p. d'afemelir ou de s'afemelir (t. a. çaisús) afemia : afasia amodada per una paralisi motritz. afemonir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « faire sa petite femme, affecter des airs de bon sens, en parlant d’une fillette » TdF afemorar (s') : se sèire negligentament en s'abandonant. afemorat, -ada : afaissat,-ada dins una cadièira de braces. Demòra afemorat tota la jornada. afemoronar (v. intr.) : descargar lo fems pels camps a femorons abans de l'espandir. v. femoron. Ara, òm afemorona pas gaire mai. afenador nm : depaus de fen, « lieu où l’on vend du foin » ; trapa per la pastura ; « logeur de bestiaux » (v. TdF). Far tombar de fen pels afenadors. afenairar [ ~ afenieirar] (v. tr. arc.) : abracelar / amodolar. afenaire, -aira : persona que balha lo fen al bestial. afenaironar v, cf Ubaud Dicort : « v. fenairar » (v. TdF suppl) afenar (v. tr.) : apasturar / donar de fen al bestial. afenar (s') : s'amatir / butar drud (èrba) Amb lo temps la prada s'es plan afenada. afenassar (v. tr.) : metre un camp en pastura. A volgut afenassar tot lo pastural. afenassar (s') : s'afenar / s'amatir. afenassat, -ada : en pastura. afenat, -ada : t. a. d'afenar o de s'afenar. afenatge : racion de fen ; pastural arrendat. afenhantir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, rendre fainéant » TdF ‘afeinianti’ afenhantir (s’) v pron : « devenir fainéant » TdF jos ‘afeinianti’ afenieirar v : v. afenairar. afèrament nm, cf Ubaud Dicort : « effarement ; entraînement, passion aveugle » TdF suppl aferar (v. tr.) : far venir fèr ; espaventar / englajar. aferar (s') : s'espaurir / s'esfarotjar. aferat, -ada : t. a. çaisús. aferent, -a : que pòrta o que mena dedins ; que concernís ; que reven a cadun ; anèx, -a. Canal aferent. Question aferenta. Porcion aferenta. aferèsi (f.) : supression de la vocala iniciala après la finala vocalica del mot precedent ; supression d'una letra o d'una sillaba al començament d'un mot. v. Gram. d'Alibèrt, p. 37 : «Aquò's polit» (l.p.) en lòc de Aquò es polit. aferir v, cf Ubaud Dicort : « v intr, convenir » (L. 8) aferir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « confiner, toucher » (L. 8) aferlecat, -ada : aciut, -a ; bolegadís, -issa ; pimpanèl, -a ; alebraudit, -da ; aluserpit, -da ; escarrabilhat, -da. afermadura nf, cf Ubaud Dicort : « t. de coutumes, garantie, attestation, reconnaissance de dette » TdF afermar (v. tr.) : arrendar.
|
|
afermat, -ada ; arrendat, -ada. afermatge nm, cf Ubaud Dicort : « action d’affermer » TdF afèrme [aferme, cf Ubaud Dicort] nm : arrendatge. (v. TdF suppl) afermiment nm, cf Ubaud Dicort : « affermissement » TdF afermir (v. tr.) : far venir pus fèrm. v. fèrm (abs. Dicort). afermir (s') : venir pus fèrm. afermit, -ida : vengut fèrm ; vengut pus fèrm. afernar (s') : s'encanissar ; s'emmalir ; s'afranar. aferonament / aferoniment : animacion ; excitacion. aferonar / aferonir : enferonir (v. tr.) : far venir fèr ; agulhonar ; acometre / afiscar. aferonar (s') : s'animar ; s'afiscar ; s'escaufestrar. aferonat, -ada / aferonit, -ida : t. a. d'aferonar. aferoniment nm : v. aferonament. aferonir v : v. aferonar. aferragir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, rendre verdoyant et dru, v. amatir » (v. TdF ‘afarragi’) aferragir (s’) v pron : « devenir dru et verdoyant » (v. TdF jos ‘afarragi’) aferrar (v. tr.) : acrocar ; prene de fòrça ; agafar. aferrar (s') : s'acrocar a quicòm o a q.q. ; s'obstinar. aferrat, -ada : t. a. d'aferrar o de s'aferrar. aferratge nm, cf Ubaud Dicort : « fourrage en vert, orge ou seigle que l’on semé pour les bestiaux, v. ferratja ; terrain fertile destiné aux plantes fourragères ; terrain clos, enclos » (v. TdF jos ‘farrage’) aferratjar (v. tr.) : metre lo bestial al verd. aferratjat, -ada : al verd (en parlant del bestial) afestolit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « en fête, content, ente, qui fait une chose de grand cœur, v. afeccionat » (v. TdF) afèt adv, cf Ubaud Dicort : « tout à fait, entièrement, à fond » TdF afetgiment : atapiment ; accion de prene de consisténcia ; agrovament. afetgir (v. tr.) : balhar la consisténcia del fetge ; atassar. Pan afetgit : mal levat. Tèrra afetgida (atassada) afetgir (s') : venir consistent ; s'atassar ; s'agrovar. afetgit, -ida : t. a. çaisús. afetias nf pl : bagas / bagatges. afeusament nm, cf Ubaud Dicort : « inféodation » (L. 9) afeusar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, inféoder » (L. 9) (v. afevar) afeusatge nm, cf Ubaud Dicort : « inféodation » (L. 9) afeutriment : accion de garnir de feutre. afeutrir (v. tr.) : garnir de feutre. afeutrir (s') : revertar de feutre. Tota lana ven que s'afeutrís. afevaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui s’abonne » (v. TdF) (v. afevar (s’)) afevament [afèvament, cf Ubaud Dicort] / afevatge nm : accion o resulta d'afevar. afevar (v. tr.) (L. 9) : enfeudar / sometre. (v. TdF) afevar (s') v pron : « s’inféoder » ; se sometre (t. a.) ; s'acandolar v. aquel mot. (v. TdF ‘afeva) afevatge nm, cf Ubaud Dicort : « abonnement » TdF ‘afevage’ afiançar v, cf Ubaud Dicort : « v intr et v tr, promettre mariage à quelqu’un, lui donner sa foi ; fiancer » TdF afiantar (v. tr.) (Alibert) : aimar ; estimar mai / preferir. afiar (abs. Dicort) / afidar [veire afisar, cf Ubaud Dicort] / afisar (L. 9) (v. tr.) : assolidar / afortir. afiatar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, inspirer de la confiance à » TdF suppl afiblament : accion o resulta d'afiblar o de s'afiblar. afiblar (v. tr.) (L. 9) : vestir ; sailar ; acotrissar ; acotrar. Èra afliblada que fasiá paur. afiblar (s') : s' acotrissar. afiblat, -ada : acotrissat, -ada / malabilhadàs, -assa. afible nm, cf Ubaud Dicort : « attache d’un manteau » (L. 9) afibrinogenemia : manca de fibrinogèn dins lo sang. afic nm, cf Ubaud Dicort : « aspiration, effort ; engagement » (L. 9) afical nm : arretnador. v. arretnar. aficar (v. tr.) : espintar ; espatlar e afustar ; atrencar / afinfar. aficar (s') : permejar / s'encanissar / s'esperforçar ; s'afinfar / s'atrencar. S'afica tant que pòt per acabar son prètzfach. S'afica consí que siá. v. consí. aficha : fuèlh estampat o manuscrit empegat sus una paret. afichaire, -aira : persona qu'aficha quicòm. afichar : anonciar amb d'afichas ; mostrar ostensiblament. An afichat : an empegadas las anóncias (de maridatge) afichar (s') : se mostrar ostensiblament. S'afichava amb una filha fenestrièira. afichassa nf, cf Ubaud Dicort : « grande ou vilaine affiche, v. papafard » (v. TdF) afichatge : accion o resulta d'afichar o de s'afichar. afichista n (dels dos genres) , cf Ubaud Dicort : « affichiste » (Rapin) afichós, -osa adj, cf Ubaud Dicort : « appliqué, ée, affectionné au travail ; obstiné, opiniâtre » TdF’ « aficionat, -ada » (del cast. aficionado) : v. amator e afecionat. afidament nm, cf Ubaud Dicort : « action de confier, de se confier » TdF afidar [veire afisar, cf Ubaud Dicort] (los 2, L. 9) (v. tr.) : assolidar / afortir ; garentir. afidavit (abs. Dicort) (del lat. affidavit : assolidèt) : (t. tecn. de drech), « affidavit » (Rapin) Li donèron un afidavit (un document oficial) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|