afebrit, -ida : febrós, -osa ; apassionat, -ada.

afeccion : sentiment tendre ; alteracion de la santat.

Afeccion mairala o pairala pels mainatges lors.

Afeccion dels rens, del còr, de la botariga...

afeccionadament : amb passion.

afeccionaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui anime, exhorte, encourage » TdF afeciounaire’

afeccionar (v. tr.) : aimar.

Afecciona sos felens e sas felenas.

afeccionar (s') : s'apassionar per q.q. o per quicòm.

afeccionat, -ada : apassionat, -ada per q.q. o per quicòm.

afectable, -bla : que pòt èsser afectat, -ada.

afectacion : manca de natural ; emocion granda ; destinacion ; nominacion a un pòst.

afèctament nm, cf Ubaud Dicort : « parure, ornement, artifice » TdF afetamen’

afectar (v. tr.) : pertocar ; alterar (R. II, 46) ; far lo semblant ; destinar quicòm a un usatge determinat. (v. TdF afeta’)

La mòrt de sa femna l'a vertadièirament afectat.

De tròp fumar a bravament afectada sa santat.

Afectava un amor que ressentissiá pas.

Afectèt aquela soma a de bonas òbras.

afectariá nf, cf Ubaud Dicort : « afféterie » TdF afetarié’

afectat, -ada (t.a.) : pertocat, -ada ; alterat, -ada...

afècte nm, cf Ubaud Dicort : « psych. affect » (Rapin)

afectiu, -iva (R. II, 32) : relatiu, -iva a l'afeccion.

afectivitat nf, cf Ubaud Dicort : « affectivité » (Rapin)

afectuós, -a : plen, -a d'afeccion.

Ni per las aparéncias es bravament afectuós.

afectuosament : d'un biais afectiu.

afectuositat nf : qualitat de q. q. d'afectuós.

afedonar v, cf Ubaud Dicort : « v intr, mettre bas, en parlant d’une jument, v. polinar » (v. TdF). (v. fedonar)

afejonir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « se passionner pour le jeu, v. ajoguir » (v. TdF). (v. fejon)

afelibrir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « prendre goût à la poésie provençale, s’initier au Félibrige, néologisme » TdF

afelibrit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « passionné par le Gai Savoir, amateur de littérature provençale » TdF

afemeliment : accion de s'adonar a las femnas ; accion de revertar las femnas.

afemelir (v. tr.) : donar l'amor del sèxe feminin ; far revertar una femna.

afemelir (s') : s'adonar a las femnas ; revertar las femnas.

D'ont mai va d'ont mai s'afemelís.

afemelit, -ida : p.p. d'afemelir ou de s'afemelir (t. a. çaisús)

afemia : afasia amodada per una paralisi motritz.

afemonir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « faire sa petite femme, affecter des airs de bon sens, en parlant d’une fillette » TdF

afemorar (s') : se sèire negligentament en s'abandonant.

afemorat, -ada : afaissat,-ada dins una cadièira de braces.

Demòra afemorat tota la jornada.

afemoronar (v. intr.) : descargar lo fems pels camps a femorons abans de l'espandir. v. femoron.

Ara, òm afemorona pas gaire mai.

afenador nm : depaus de fen, « lieu où l’on vend du foin » ; trapa per la pastura ; « logeur de bestiaux » (v. TdF).

Far tombar de fen pels afenadors.

afenairar [ ~ afenieirar] (v. tr. arc.) : abracelar / amodolar.

afenaire, -aira : persona que balha lo fen al bestial.

afenaironar v, cf Ubaud Dicort : « v. fenairar  » (v. TdF suppl)

afenar (v. tr.) : apasturar / donar de fen al bestial.

afenar (s') : s'amatir / butar drud (èrba)

Amb lo temps la prada s'es plan afenada.

afenassar (v. tr.) : metre un camp en pastura.

A volgut afenassar tot lo pastural.

afenassar (s') : s'afenar / s'amatir.

afenassat, -ada : en pastura.

afenat, -ada : t. a. d'afenar o de s'afenar.

afenatge : racion de fen ; pastural arrendat.

afenhantir v, cf Ubaud Dicort : « v tr, rendre fainéant » TdF afeinianti’

afenhantir (s’) v pron : « devenir fainéant » TdF jos ‘afeinianti’

afenieirar : v. afenairar.

afèrament nm, cf Ubaud Dicort : « effarement ; entraînement, passion aveugle » TdF suppl

aferar (v. tr.) : far venir fèr ; espaventar / englajar.

aferar (s') : s'espaurir / s'esfarotjar.

aferat, -ada : t. a. çaisús.

aferent, -a : que pòrta o que mena dedins ; que concernís ; que reven a cadun ; anèx, -a.

Canal aferent.

Question aferenta.

Porcion aferenta.

aferèsi (f.) : supression de la vocala iniciala après la finala vocalica del mot precedent ; supression d'una letra o d'una sillaba al començament d'un mot. v. Gram. d'Alibèrt, p. 37 : «Aquò's polit» (l.p.) en lòc de Aquò es polit.

aferir v, cf Ubaud Dicort : « v intr, convenir » (L. 8)

aferir (s’) v pron, cf Ubaud Dicort : « confiner, toucher » (L. 8)

aferlecat, -ada : aciut, -a ; bolegadís, -issa ; pimpanèl, -a ; alebraudit, -da ; aluserpit, -da ; escarrabilhat, -da.

afermadura nf, cf Ubaud Dicort : « t. de coutumes, garantie, attestation, reconnaissance de dette » TdF

afermar (v. tr.) : arrendar.

 

 

afermat, -ada ; arrendat, -ada.

afermatge nm, cf Ubaud Dicort : « action d’affermer » TdF

afèrme [aferme, cf Ubaud Dicort] nm : arrendatge. (v. TdF suppl)

afermiment nm, cf Ubaud Dicort : « affermissement » TdF

afermir (v. tr.) : far venir pus fèrm. v. fèrm (abs. Dicort).

afermir (s') : venir pus fèrm.

afermit, -ida : vengut fèrm ; vengut pus fèrm.

afernar (s') : s'encanissar ; s'emmalir ; s'afranar.

aferonament / aferoniment : animacion ; excitacion.

aferonar / aferonir : enferonir (v. tr.) : far venir fèr ; agulhonar ; acometre / afiscar.

aferonar (s') : s'animar ; s'afiscar ; s'escaufestrar.

aferonat, -ada / aferonit, -ida : t. a. d'aferonar.

aferoniment nm : v. aferonament.

aferonir : v. aferonar.

aferragir v, cf Ubaud Dicort :  « v tr, rendre verdoyant et dru, v. amatir » (v. TdF afarragi’)

aferragir (s’) v pron : « devenir dru et verdoyant » (v. TdF jos ‘afarragi’)

aferrar (v. tr.) : acrocar ; prene de fòrça ; agafar.

aferrar (s') : s'acrocar a quicòm o a q.q. ; s'obstinar.

aferrat, -ada : t. a. d'aferrar o de s'aferrar.

aferratge nm, cf Ubaud Dicort : « fourrage en vert, orge ou seigle que l’on semé pour les bestiaux, v. ferratja ; terrain fertile destiné aux plantes fourragères ; terrain clos, enclos » (v. TdF jos ‘farrage’)

aferratjar (v. tr.) : metre lo bestial al verd.

aferratjat, -ada : al verd (en parlant del bestial)

afestolit, -ida adj, cf Ubaud Dicort : « en fête, content, ente, qui fait une chose de grand cœur, v. afeccionat » (v. TdF)

afèt adv, cf Ubaud Dicort : « tout à fait, entièrement, à fond » TdF

afetgiment : atapiment ; accion de prene de consisténcia ; agrovament.

afetgir (v. tr.) : balhar la consisténcia del fetge ; atassar.

Pan afetgit : mal levat.

Tèrra afetgida (atassada)

afetgir (s') : venir consistent ; s'atassar ; s'agrovar.

afetgit, -ida : t. a. çaisús.

afetias nf pl : bagas / bagatges.

afeusament nm, cf Ubaud Dicort : « inféodation » (L. 9)

afeusar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, inféoder » (L. 9) (v. afevar)

afeusatge nm, cf Ubaud Dicort : « inféodation » (L. 9)

afeutriment : accion de garnir de feutre.

afeutrir (v. tr.) : garnir de feutre.

afeutrir (s') : revertar de feutre.

Tota lana ven que s'afeutrís.

afevaire, -aira n, cf Ubaud Dicort : « celui, celle qui s’abonne » (v. TdF) (v. afevar (s’))

afevament [afèvament, cf Ubaud Dicort] / afevatge nm : accion o resulta d'afevar.

afevar (v. tr.) (L. 9) : enfeudar / sometre. (v. TdF)

afevar (s') v pron : « s’inféoder » ; se sometre (t. a.) ; s'acandolar v. aquel mot. (v. TdF afeva)

afevatge nm, cf Ubaud Dicort : « abonnement » TdF afevage’

afiançar v, cf Ubaud Dicort : « v intr et v tr, promettre mariage à quelqu’un, lui donner sa foi ; fiancer » TdF

afiantar (v. tr.) (Alibert) : aimar ; estimar mai / preferir.

afiar (abs. Dicort) / afidar [veire afisar, cf Ubaud Dicort] / afisar (L. 9) (v. tr.) : assolidar / afortir.

afiatar v, cf Ubaud Dicort : « v tr, inspirer de la confiance à » TdF suppl

afiblament : accion o resulta d'afiblar o de s'afiblar.

afiblar (v. tr.) (L. 9) : vestir ; sailar ; acotrissar ; acotrar.

Èra afliblada que fasiá paur.

afiblar (s') : s' acotrissar.

afiblat, -ada : acotrissat, -ada / malabilhadàs, -assa.

afible nm, cf Ubaud Dicort : « attache d’un manteau » (L. 9)

afibrinogenemia : manca de fibrinogèn dins lo sang.

afic nm, cf Ubaud Dicort : « aspiration, effort ; engagement » (L. 9)

afical nm : arretnador. v. arretnar.

aficar (v. tr.) : espintar ; espatlar e afustar ; atrencar / afinfar.

aficar (s') : permejar / s'encanissar / s'esperforçar ; s'afinfar / s'atrencar.

S'afica tant que pòt per acabar son prètzfach.

S'afica consí que siá. v. consí.

aficha : fuèlh estampat o manuscrit empegat sus una paret.

afichaire, -aira : persona qu'aficha quicòm.

afichar : anonciar amb d'afichas ; mostrar ostensiblament.

An afichat : an empegadas las anóncias (de maridatge)

afichar (s') : se mostrar ostensiblament.

S'afichava amb una filha fenestrièira.

afichassa nf, cf Ubaud Dicort : « grande ou vilaine affiche, v. papafard » (v. TdF)

afichatge : accion o resulta d'afichar o de s'afichar.

afichista n (dels dos genres) , cf Ubaud Dicort : « affichiste » (Rapin)

afichós, -osa adj, cf Ubaud Dicort : « appliqué, ée, affectionné au travail ; obstiné, opiniâtre » TdF

« aficionat, -ada »  (del cast. aficionado) : v. amator e afecionat.

afidament nm, cf Ubaud Dicort : « action de confier, de se confier » TdF

afidar [veire afisar, cf Ubaud Dicort] (los 2, L. 9) (v. tr.) : assolidar / afortir ; garentir.

afidavit (abs. Dicort) (del lat. affidavit : assolidèt) : (t. tecn. de drech), « affidavit » (Rapin) 

Li donèron un afidavit (un document oficial)